När allt svänger

För ett år sen var jag tveksam till IVF. Jag visste inte om jag ville genomföra det. Om jag skulle orka rent psykiskt. Jag hade bestämt mig för om vi gjorde IVF skulle vi göra ett eller max två försök. Trodde inte jag skulle klara mig igenom tre. Började söka information om adoption. Kostnader, länder och regler.

Nu är vi här. Ett försök har passerat. Enstaka tårar har fällts men uppenbarligen är jag starkare än vad jag tror. Ibland undrar jag om jag lurar mig själv. Om jag egentligen är trasig men tomheten tar över och jag tror att jag klarar det här. Jag vet faktiskt inte. Ibland tänker jag på vad vi gör efter alla tre försök. Vad gör vi om det inte funkar? Betalar vi pengarna för fler försök eller går vi vidare med adoption? Jag lutar faktiskt åt fler försök. Trots att jag för ett år sen sa att jag aldrig ville bli en person som betalade försök efter försök till antingen ekonomin eller förhållandet spricker.

Mycket har förändrats i mitt tankesätt sen dess. Fram tills nästa försök så försöker jag leva. Det känns galet att jag lever för behandlingar. Att tomheten emellan är precis det, tomhet.
Just nu tänker jag att det snart är maj. Då är det snart juni och då får jag dels ringa och få exakta datum och vi åker utomlands. Efter vår resa är det nästan juli och då får vi börja behandlingen. Har också semester mitt upp i allt och kommer förmodligen blöda på semestern. Men det gör ju inget i det stora hela.
1 Felicia:

skriven

Jag är själv ett provrörsbarn, och jag vet hur mycket besvär mina föräldrar fick gå igenom innan jag och min tvillingsyster till slut föddes. Jag hoppas verkligen att allt kommer gå bra för dig, stor kram!

2 Robex Lundgren:

skriven

söt


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: