Ung kvinna med pco som är ofrivilligt barnlös. Har provat pergotime som inte gav effekt. Gjort två ivf försök där den första slutade med minus och den andra frös de allt pga överstimulering. Äntligen gravid efter 3 FET!
Jag önskar att det inte känns skamligt att inte kunna få barn naturligt. Det är inte skamligt att få cancer, varför är det skamligt att ont kunna få barn? Varför är det okej att fråga "ska inte ni också ha en liten snart?" men inte okej att svara "jag håller på med hjälp av vetenskapen!". Förmodligen beror det på att det är så privat. Man ställer sig inte och skriker ut över hela världen och berättar hur man har sex, hur ofta och ens favoritställningar. Av samma anledning ställer man sig inte och berättar för alla hur ofta man har ägglossning och antal spermier. Jag önskar att jag kunde vara öppen med vad vi går igenom. Men samhället lägger skammen i att vara ofrivilligt barnlös. Att inte kunna föra mina gener vidare (kanske är det tänkt så av en högre makt?) och att inte kunna dela och visa världen för ett barn. Att sluta ljuga om hur jag inte tänker skaffa barn på länge och att alla ungar bara är snoriga och äckliga. Kunna visa alla min riktiga personlighet. Inte bara den unga tjejen som alltid är glad och inget väger på mina axlar. Fast det finns mer än skam som gör att vi inte berättar. Mina föräldrar skulle gå i taket. Ge mig en utställning om hur de inte är redo att blir farföräldrar och att jag är för ung. Mina svärföräldrar däremot, de hade gjort glädjeskutt. De är mer jordnära och har ibland råkat nämna barnbarn i framtiden. "När ni får barn så ska vi..." Mannen vill inte dela med sig av detta heller. Han vet om att jag berättar för mina närmsta vänner, att det blir för mycket för mig ibland. Jag hoppas helt enkelt att andra tar kampen om att dra ur skammen ur något som ska vara naturligt (längtan att skaffa barn), lyckan över att kunna försöka fast oddsen är emot en och sedan hoppet fram till man till slut får ett barn. På ett eller annat sätt.