Arg på mig själv
Sen är jag sur över att jag som vanligt glömmer att ringa dem. Tänkte jag skulle ringa och fråga dem varför de inte ringt ännu, men dagen bara försvann.
Psykologen i torsdags då, hon var väl vettig som vanligt. Sa att jag ska gräla mer istället för att bli sur och gå inåt.
Berättade igår för mannen vad hon sagt och han tyckte det var en bra idé. Om jag säger vad jag är arg på så vet han ju och kan agera därefter.
Jag förstår logiken. Men jag vet inte. Det känns konstigt. Att jag ska skrika ut allt jag känner istället för att isolera mig. Igår påminde mannen mig om mediciner. Vi gick gemensamt alla rester i skåpet, beställde vad dom saknades och han betalade hälften. Det kändes bra!
Nu borde jag dock försöka prata mer med mannen. Jag vet det. Jag vill att det känns som ett vi. Att han kan ringa sahlgrenska åt mig, att han kan fråga mig mer hur det faktiskt är, speciellt när vi ruvar. För jag blir inåtvänd. Det är inte bra. Jag blir besatt av allt jag känner, vad jag tror och analyserar. Det är inte nyttigt för någon av oss och jag vill inte att vi ska växa ifrån varandra. Det ligger på mig att släppa in honom, men jag vill att han ska ta det initiativet.
På måndag måste jag ta tag i allt. Ringa sahlgrenska. Prata med min chef. För inte nog med att jag ska vara borta på akupunktur , det finns förbättringar vi kan göra på vår avdelning också. Förhoppningsvis kan jag runda av mötet med en löneförhöjning.
skriven
Försök att inte ställa så höga krav, utan acceptera varandra. Vi har hållit på med sprutor och mediciner i 1,5 år och min man betalar inte. Han följer inte med på läkarbesöken. Hade det varit han det hade varit fel på, så hade jag självklart följt med och så vidare. Men män är inte som oss kvinnor. Jag vet han vill ha barn lika mycket som jag, och alltid finns där för mig.
Man måste acceptera att man är olika.
Jag hoppas du får köra igång nästa försök så snart som möjligt!