Ung kvinna med pco som är ofrivilligt barnlös. Har provat pergotime som inte gav effekt. Gjort två ivf försök där den första slutade med minus och den andra frös de allt pga överstimulering. Äntligen gravid efter 3 FET!
Träffade psykologen igår och hon var förstående, kanske en gnutta flummig, men ibland behöver man väl prata om själen för det är något de flesta förstår. Vi pratade om att jag inte behövde visa upp min starka glada utsida utan att jag faktiskt kan vara jag även om jag inte mår bra. Man kan vara sig själv och vara ledsen. Jag ska öppna mig mer för mannen för han mår ju inte heller bra av att jag stänger inne allt och sen kommer allt på samma gång mellan massa tårar och snor, det är bättre att säga till direkt om det är något jag inte håller med om och om jag börjar må dåligt. Jag ska hålla mig till de situationerna som jag mår minst dåligt av. Vilket i praktiken innebär att kanske inte sitta med kvinnorna på jobbet vid lunch eftersom de enda de pratar om är sina barn. Men jag ska inte heller aktivt hålla diskussioner med killarna om hur mycket vi inte gillar barn helller.Myclet handlar nog om balans i vardagen.