v 8 (7+3)

Jag har fortfarande svårt att tro att vi är gravida. Vi har ju inte fått se det på riktigt ännu. Två veckor kvar till ultraljud och tiden går riktigt långsamt. Trots att jag mår dåligt, har ont i brösten till och från och år förstoppad så kan jag nog inte lita på det tills dess att vi vet att ett hjärta slår där inne. Att det skulle vara ett MA är det som skrämmer mig mest. Ett missfall märker man ju, det kommer blod och gör ont! Men ett MA händer ju bara och upptäcks för det mesta på ultraljud. Mitt humör är också påverkat och allt känns bara negativt. Veckan hemma har gått hyfsat bra skulle jag vilja påstå. Det är fortfarande svårt för mig att få i mig mat på regelbundna tider, men å andra sidan tror jag att jag gått upp i vikt. Ska väga mig på måndag och se vad vågen står på. Ska nog köpa hem lite melon att mumsa på också. Min vikthets har inte varit helt okej i matväg, det har varit en tur till McDonalds och en väldigt liten pizza när väl psyket vunnit över illamåendet. Nog för att jag fortfarande får kväljningar... Jag är medveten om att det inte är ett hållbart sätt att äta på. Ska äta mer frukt, grönsaker och annat gott. Vet inte riktigt om illamåendet blivit bättre eller inte. Tycker nog att jag mår likadant med eller utan Postafen. Så jag har helgen på mig att försöka utvärdera mitt mående och komma fram till något med läkaren på måndag. Fördel med att vara hemma är ju att jag får mer tid på mig att försöka lära mig äta mat igen och tiden till ultraljud går snabbare. Nackdel med att vara hemma är att jag saknar jobbet (dock inte frågorna som kommer att komma när jag är tillbaka) plus att då måste jag kanske involvera försäkringskassan och det känns segt. Har haft en navelpiercing som jag plockade ut för en vecka sen. Den lilla gesten kändes ganska stor! Helt plötsligt kände jag mig vuxen och det kändes lite tomt. Ingen piercing som påminde mig om min tonårsrevolt. Piercingen tog jag dagen efter jag fyllt 18år och det var på ren impuls med en vän. Jag ville för en gångs skull bestämma något själv utan att någon vuxen stod bredvid och kritiserade mitt beslut. I efterhand kan jag ångra det, men just då så kändes det bra och det var ändå någon sorts avstamp i mitt liv. Från barn till myndig! Även om jag kan ha ångrat själva piercingen så kändes det skönt att kunna på något sätt avsluta den delen av mitt liv. Från och med nu ska jag vara med och ta beslut om ett litet barn, vårt efterlängtade lilla barn!
1 kmp:

skriven

Härligt ändå att läsa om din piercing.

Svar: Haha, ja. Trodde inte det var något speciellt fören jag tog ur den.
Lilla jag


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: