Mot målet

Från och med idag börjar jag sänka sprayen och äta progynon. Nästa fredag är det ultraljud och bestämmande av återföring. Jag har så svårt att få ihop allt. Mitt jobb krockar med mitt privatliv på flera plan och det gör mig stressad. Fortfarande. Ska vi hinna med att göra det stora projektet eller blir det uppskjutet? Jag tror inte det kommer komma en bättre tid än nu faktiskt. Nästa fredag vet jag datum. Det är så läskigt. Vill jag vara med om det här fler gånger? Jag förstår inte hur jag klarar det. På ett sätt vill jag inte röra upp alla känslor igen, men samtidigt så vet jag att tiden kommer passera oavsett om jag känner något eller inte. Tiden kretsar inte kring mig. Det finns förmodligen inget jag kan göra ändå. Det är bara leva på så gott det går. Men det känns återigen som att tiden springer ifrån mig. Helt plötsligt kommer man ligga på sahlgrenska och undra om man verkligen är redo. Så kommer man knappt hinna tänka på att man har fått ett embryo och så börjar tortyren med att inte veta. Det är nog värst.

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: