Vi är ensamma

Jag har mer och mer insett att jag, min man och vår son är ganska ensamma. Släkten på min mans sida bor tvärs över halva landet och min familj som bor drygt en timme bort, de har varit hemma hos oss en gång sedan vår son föddes. Det säger något om hur engagerade de är i våra liv.

Vi åker till dem när vi känner att det gått för lång tid, mest av skuldkänslorna egentligen. Jag mår dåligt över att min son inte kommer ha samma relation som jag hade med min mormor när jag var liten.
Min kära mor ringer mig när hon vill be mig om en tjänst. Varje besök hos dem brukar sluta med att min mamma blir arg på mig för att jag inte gör som hon vill. Hon vill att vi ska flytta närmare, men vi trivs där vi bor. Då försöker hon ge mig dåligt samvete över allt mellan himmel och jord som att vi inte besöker dem tillräckligt ofta. Värt att notera kan vara att min mamma är under 45 år, så hon är inte direkt gammal och dålig. Hon är en fullt frisk kvinna med ett hemskt humör.

Jag börjar ärligt talat tröttna på hennes attityd. Varje gång vi är där för att fira födelsedagar så bjuder de på smörgåstårta med räkor. Trots att de vet att vi inte äter varken skaldjur eller fisk.
Att behöva försvara mig och mina val i livet trots att jag snart börjar närma mig 30 börjar bli tröttsamt. Vår familj har lyckats bra i livet, men hon kan inte se det. För varje sak vi inte gör som henne så gör vi fel.
Jag bor i fel stad, jag röstar på fel parti, jag kör fel bil. Det finns ingen ände. 
Det är bara inse att vi kommer vara isolerade vår lilla familj. Som tur är har jag två barndomsvänner som bor hyfsat nära och som mer än gärna erbjuder barnpassning vilket vi utnyttjat vid ett tillfälle. Men jag är en riktig hönsmamma. Känner mig osäker inför att lämna min son hos personer som inte själva har barn. 

Men någonstans är det bara börja lita på den lilla omgivning man har. Hur ska det annars gå den dagen vi skaffar syskon? Om vi nu mot förmodan skulle lyckas...