v26 (25+2)

Jag känner inte igen mig själv i spegeln. Att det är en mage som växer, att det är en busunge som frodas där inne. Han kan få såna spel ibland att jag vaknar på nätterna av allt bökande. 
Jag får ibland tankar som att jag snart ska bli mamma, men det är fortfarande abstrakt. Mannen säger att jag kommer säkert inte förstå det fören vi är på förlossningen och han ligger på mitt bröst. 
Så kan det säkert vara, men det känns så konstigt. 
En bekant till mig sa att en kvinna blir mamma så fort hon blir gravid medan en man blir pappa först på förlossningen. Jag klarar inte av att vara gulligull med min mage offentligt. Jag kan klappa och prata med honom när jag är själv, men inte bland kollegorna på jobbet t ex. Det känns så konstigt när man haft sin hårda fasad uppe sålänge... 
Kategori:

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: