V34
Men det är inte en lätt graviditet och omvärlden är inte sig själv. Att sitta isolerad hemma är tufft och det har påverkat mig mer än jag kunde ana.
Jag är sjukskriven på heltid pågrund av depression, en diagnos jag inte är helt bekväm med. Den är förmodligen inte fel men jag har svårt att förstå att det är såhär det är.
Graviditeten är tuff psykiskt och det är en ond cirkel.
Jag är stressad över att inte vara klar med allt inför förlossningen samtidigt som jag inte orkar ta tag i något och känner mig känslomässigt frånvarande vilket ger mig mer stress kring allt. Det var inte såhär det skulle vara. Denna graviditet är så efterlängtad men jag har svårt att ta till mig den trots att det bara är ett par veckor kvar.
Planerat snitt var tufft att få igenom, läkaren tyckte jag var ganska okänslig. Hennes argument var att jag öppnade mig så fint förra gången att denna förlossning inte borde vara några problem. Dock erkände hon att de hade frångått sina rutiner och dragit för många gånger med sugklocka. Skönt att få det bekräftat men samtidigt skrämmande. När hon erkänner en sån sak så blir inte mitt förtroende för sjukvården större precis och jag tackar min lyckliga stjärna att ingen blev skadad sist.
Trots att allt är klart med datum och tid för snitt så är jag rädd. Det är en stor operation och det skrämmer mig att jag inte kommer få vara delaktig i födseln av vårt barn. Men det finns inget alternativ och jag får helt enkelt sörja att jag aldrig kommer ha en lyckad vanlig förlossning. Det här är det enda sättet jag är garanterad att ingen skadas.