Två år senare

Helt galet att det är två år sedan vi såg pluset för första gången. Det som skulle bli vår son. 
Allt som hände där efter. Att tiden går fort är sant, men det är nästan löjligt vad snabbt det gått. 
 
Vad har hänt sen dess? Jag har bytt jobb, väldigt spännande och fick en lön jag aldrig trodde jag skulle kunna få. Nu är det nästan jämställt mellan mig och min man. 
Min man är fortfarande hemma med vår busunge och kommer vara det sommaren ut, sen är det dagis som gäller. Bara det känns skrämmande! 
Bilder vi tar på honom får mig att inse att han är inte en rund och go liten bebis utan en växande pojke. 
Han går inte ännu, han inväntar tillfället väl, och det hjälper mig hålla kvar i det sista bebisliknande av honom. 
 
Vi tittar på hus. Det är ett krav för framtiden. Vi vill ha en tomt där han kan få springa fritt och slippa grannen som klampar i trappor. 
 
Det går framåt. Innan detta året är slut tror jag att vi har ett hus. 
Och vem vet vad som planeras nästa år? 

Vad är nästa steg?

Det är fortfarande en del besökare hit, vilket på något sätt glädjer mig. Kanske att jag kan ingjuta lite hopp i att det går att bli gravid med ivf och att kampen inte behöver vara slut efter ett försök. Alla blir inte gravida på första, andra eller tredje försöket. 


Jag besöker mest min blogg av nostalgiska skäl. Se vad jag kände när vi var mitt uppe i allt och början av perioden av vårt föräldraskap. 

Det blev en del besök hos psykologen tillslut. Men nu behöver jag landa i mig själv. Det är omvälvande att få reda på att vissa saker i min personlighet beror på min uppväxt. Ibland blir jag förvånad över att jag lyckats bli en normalt fungerande individ i samhället trots allt som inte funkat i min barndom. 

Jag ska bli bättre på att kommunicera med min man. Det är mitt mål. Samt att förstå att det inte ligger någon skam i att visa mina känslor. Att visa mina känslor kommer bara vara bra för vår son. Han ska inte behöva växa upp med en mamma som gömmer vissa saker. För att bli en normal person behöver man se alla känslor, inte bara de glada. 

Vi har pratat om framtiden. Har några saker att checka av på vår lista innan vi tar steget mot ett syskon. Jag saknar den första tiden, jag bar inte där rent känslomässigt och jag vill göra om det. Som vanligt funderar jag mycket på nästa förlossning. Kejsarsnitt eller inte? Jag tror jag måste besöka en barnmorska innan vi ger oss in i nästa resa. Att tillsammans med någon kunnig kunna göra upp en plan för om vi skulle lyckas. Min man vill ha ett planerat snitt, jag förstår honom. Men på något sätt ligger det prestige för mig i en naturlig förlossning, vilket i sig inte är så bra. Jag behöver släppa det. Allt jag vill är att få upp ett barn på bröstet som majoriteten av alla förlossningar slutar med. 
Nåväl, när vi väl har bockat av allt på vår lista så får vi ta det då. 

Men vi lever och mår bra iallafall. Till hösten är det dags för förskola, bara det blir ett äventyr! 

Vad hände egentligen?

Vad hände egentligen? När gick jag från att vara lycklig till att bara leva? När började jag bli tom och mekanisk? När insåg jag att jag inte längre känner glädje som förälder? 

Frågorna är många och svaren är få. Psykologen verkar tro att det är en förlossningsdepression, jag tror detsamma. 
Min man likaså. 

Det hann gå nästan ett år innan jag erkände det för mig själv. Första gången jag uttalade det högt var det inte ens till min man utan till en kollega. 
Jag känner inte glädje, inte sorg utan tomhet. Det bor ett barn hemma hos oss. Jag längtar inte hem på kvällarna efter jobbet men jag drar mig inte heller för att åka hem. 
Det bara är som det är. Det bor ett barn där. 

Min man och vår son har ett fint förhållande. Någonstans tror jag att vår son älskar mig också, men jag har svårt att känna något. Jag kan skratta och leka, men när jag sjunker ner och verkligen känner efter skulle det kunna vara vilken gullig unge som helst. Skulle kunna vara barnvakt och närsomhelst kommer dennes förälder och avbryter vår lek. 

Jag vet att det är vår son, jag förstår det rent logiskt. Jag vet det. Men mina känslor saknas. 
Planen framöver är att träffa psykologen en gång i veckan och gå på en särskild föräldrarkurs. Sen hur utfallet blir, det återstår att se. 

Jag längtar efter ett syskon. Men jag vet att det inte kommer lösa något. Det är min hjärna som tror att om vi får en vanlig förlossning så kommer känslorna komma. Jag skjuter undan dessa tankar, det finns inte på kartan att försöka skaffa ett syskon när jag mår som jag mår. 

Men ibland, om så för en sekund, så kan jag känna lycka när sonen för en gångs skull kan tänka sig mysa lite. En liten liten stund. 

Att vara barnfri och dricka en kopp te ute på stan får mig verkligen att tänka klarare. Jag ska ta mig igenom det här, om inte för min skull så för min son. För rent logiskt är han mitt allt.