Drömmar

Det är fars dag och jag känner mig nere. Jag hann helt enkelt inte med att köpa en present. Det slutade med att jag förslog en middag som blev ändrad till en fika. Våra helger går ut på att springa på husvisningar. 
 
Vi letar efter hus. Men att hitta något vi är nöjda med samt inom vår budget är svårt, nästintill omöjligt. Även om marknaden nu är påväg ner så skulle vi behöva mer kontant för att ha råd med vad vi önskar. 
Våra krav går helt enkelt inte ihop med vår budget. 
 
Innan vi har hittat ett hus blir det inga försök till syskon. Pengar, pengar, pengar. 
 
Men jag kan fortsätta drömma om att se vår son springa naken över tomten en sommar. Kan drömma om att sitta i solen och se en barnvagn i skuggan med en bebis i. 
Drömma kan man ju alltid.... 

Två år senare

Helt galet att det är två år sedan vi såg pluset för första gången. Det som skulle bli vår son. 
Allt som hände där efter. Att tiden går fort är sant, men det är nästan löjligt vad snabbt det gått. 
 
Vad har hänt sen dess? Jag har bytt jobb, väldigt spännande och fick en lön jag aldrig trodde jag skulle kunna få. Nu är det nästan jämställt mellan mig och min man. 
Min man är fortfarande hemma med vår busunge och kommer vara det sommaren ut, sen är det dagis som gäller. Bara det känns skrämmande! 
Bilder vi tar på honom får mig att inse att han är inte en rund och go liten bebis utan en växande pojke. 
Han går inte ännu, han inväntar tillfället väl, och det hjälper mig hålla kvar i det sista bebisliknande av honom. 
 
Vi tittar på hus. Det är ett krav för framtiden. Vi vill ha en tomt där han kan få springa fritt och slippa grannen som klampar i trappor. 
 
Det går framåt. Innan detta året är slut tror jag att vi har ett hus. 
Och vem vet vad som planeras nästa år? 

Vad är nästa steg?

Det är fortfarande en del besökare hit, vilket på något sätt glädjer mig. Kanske att jag kan ingjuta lite hopp i att det går att bli gravid med ivf och att kampen inte behöver vara slut efter ett försök. Alla blir inte gravida på första, andra eller tredje försöket. 


Jag besöker mest min blogg av nostalgiska skäl. Se vad jag kände när vi var mitt uppe i allt och början av perioden av vårt föräldraskap. 

Det blev en del besök hos psykologen tillslut. Men nu behöver jag landa i mig själv. Det är omvälvande att få reda på att vissa saker i min personlighet beror på min uppväxt. Ibland blir jag förvånad över att jag lyckats bli en normalt fungerande individ i samhället trots allt som inte funkat i min barndom. 

Jag ska bli bättre på att kommunicera med min man. Det är mitt mål. Samt att förstå att det inte ligger någon skam i att visa mina känslor. Att visa mina känslor kommer bara vara bra för vår son. Han ska inte behöva växa upp med en mamma som gömmer vissa saker. För att bli en normal person behöver man se alla känslor, inte bara de glada. 

Vi har pratat om framtiden. Har några saker att checka av på vår lista innan vi tar steget mot ett syskon. Jag saknar den första tiden, jag bar inte där rent känslomässigt och jag vill göra om det. Som vanligt funderar jag mycket på nästa förlossning. Kejsarsnitt eller inte? Jag tror jag måste besöka en barnmorska innan vi ger oss in i nästa resa. Att tillsammans med någon kunnig kunna göra upp en plan för om vi skulle lyckas. Min man vill ha ett planerat snitt, jag förstår honom. Men på något sätt ligger det prestige för mig i en naturlig förlossning, vilket i sig inte är så bra. Jag behöver släppa det. Allt jag vill är att få upp ett barn på bröstet som majoriteten av alla förlossningar slutar med. 
Nåväl, när vi väl har bockat av allt på vår lista så får vi ta det då. 

Men vi lever och mår bra iallafall. Till hösten är det dags för förskola, bara det blir ett äventyr!