När ska du bli mamma?

Vid lunch så pratade jag med några kollegor om övervikt. Jag minns inte hur vi hamnade på det ämnet men vi pratade om att man blir tjock när man blir äldre. Eller snarare, att jag kommer bli tjock när jag blir äldre (för ingen kan ju avvara smal hela livet....)
Då frågar en kollega när jag hade planerat att bli mamma, för då blir man tjock!!
Som motfråga så frågade jag hur ofta personen hade sex med sin sambo och vilka deras favoritställningar var. Naturligtvis blev kollegan förvirrad och förstod inte alls mina frågor. Det avslutades snabbt med att vi kom överens om att jag inte hade planerar när jag ska bli mamma (för sånt planerar ju tjejer tydligen. Det var inget om min man i detta).
Kollegan bad naturligtvis om ursäkt och ville inte att jag skulle ta åt mig och jag förklarade att man frågar inte sånt.

Min man säger att det var en reaktion baserad på vad vi går igenom. Hade vi inte haft svårt att få barn så hade jag inte reagerat på det sättet. Såklart.

Nu i efterhand skulle jag frågat kollegan om de menade om jag har oskyddat sex med min man några specifika dagar i månaden. Det kändes som en utveckling av frågan "när ska du bli mamma".

Nåväl. Semester nu och sedan är det dags med behandlingen som ska leda till ett barn i maj.

Jag önskar

Jag önskar att det inte känns skamligt att inte kunna få barn naturligt. Det är inte skamligt att få cancer, varför är det skamligt att ont kunna få barn? Varför är det okej att fråga "ska inte ni också ha en liten snart?" men inte okej att svara "jag håller på med hjälp av vetenskapen!".

Förmodligen beror det på att det är så privat. Man ställer sig inte och skriker ut över hela världen och berättar hur man har sex, hur ofta och ens favoritställningar. Av samma anledning ställer man sig inte och berättar för alla hur ofta man har ägglossning och antal spermier.

Jag önskar att jag kunde vara öppen med vad vi går igenom. Men samhället lägger skammen i att vara ofrivilligt barnlös. Att inte kunna föra mina gener vidare (kanske är det tänkt så av en högre makt?) och att inte kunna dela och visa världen för ett barn. Att sluta ljuga om hur jag inte tänker skaffa barn på länge och att alla ungar bara är snoriga och äckliga. Kunna visa alla min riktiga personlighet. Inte bara den unga tjejen som alltid är glad och inget väger på mina axlar.

Fast det finns mer än skam som gör att vi inte berättar. Mina föräldrar skulle gå i taket. Ge mig en utställning om hur de inte är redo att blir farföräldrar och att jag är för ung. Mina svärföräldrar däremot, de hade gjort glädjeskutt. De är mer jordnära och har ibland råkat nämna barnbarn i framtiden. "När ni får barn så ska vi..." Mannen vill inte dela med sig av detta heller. Han vet om att jag berättar för mina närmsta vänner, att det blir för mycket för mig ibland.

Jag hoppas helt enkelt att andra tar kampen om att dra ur skammen ur något som ska vara naturligt (längtan att skaffa barn), lyckan över att kunna försöka fast oddsen är emot en och sedan hoppet fram till man till slut får ett barn. På ett eller annat sätt.

Snart semester

En vecka kvar innan semestern. Det är min sista milstolpe innan behandlingen. Sen delar jag upp behandlingen i mindre bitar också så det inte ska vara så stort projekt. Först är det Provera, sen ska man blöda, sen är det sprutor, sen är det ny spruta, äggplock och sist insättning. Med lite tur. Jag hoppas så på ett femdagars och att jag kan vara hemma ett tag efteråt. Jag räknar nästan med att må dåligt efter allt.

Det känns galet att göra det korta protokollet. Det kommer gå så fort! Max två veckor med sprutor. Jag hoppas det finns någon snäll läkare på vårdcentralen som kan sjukskriva mig sedan. Så jag får lite lugn och ro. Jag vet att man kan jobba efteråt, men samtidigt så tänker jag att man ska ligga ner så mycket som möjligt efter insättning. Tyngdkraften borde väl gälla i livmodern också? Haha. Men jag tror att psykiskt skulle jag må bättre att vara hemma än att stressa på jobbet. Mitt jobb är inte direkt stressigt, men personerna runt mig är alltid stressade eller så försöker de dumpa sitt jobb på mig vilket jag blir galen på! Snart säger jag åt min chef som får sätta de andra på plats. När man väl kommer överens med alla så försöker de smyga över saker på mitt bord... Sånt klarar jag mig utan under tiden jag ruvar.