Vabbuari

Så var febern ikapp oss också. Som tur är så verkar vi slippa magsjukan som var på dagis, man får vara nöjd med det lilla!

Snart har ett halvår gått från vårt sista syskonförsök. 

Livmodern ekar fortfarande tom och det senaste har jag haft svårt att hålla motivationen med lchf uppe. Innan årsskiftet var jag duktig och höll dieten. Fick faktiskt mens vid några tillfällen och misstänker ägglossning! 
Men samtidigt så känns det hopplöst. Kanske ska nöja mig med ett barn? Trots att vi bygger ett gigantiskt hus med fler rum än vad vi vet vad vi ska göra med. Nä, jag kan inte nöja mig. Jag försöker visualisera att det blir bättre med pcos. Att om ett par år kanske kroppen börjar fatta galoppen och att fram tills dess får vi försöka njuta. 
Njuta av att bara vara den lilla familjen. Bygga klart vårt hus och bo in oss. Åka på semester någonstans och bara ro om varandra. 

Huset är klart i september och det kommer bli en stor förändring för oss alla. Att flytta ut i skogen och försöka bygga ett liv där. Nära vatten och nära naturen. Jag dagdrömmer ofta om hur det kommer vara men har svårt att förstå att vi verkligen kommer flytta ut dit. Jag hoppas få tillbaka ytterligare en liten gnista sprakande glädje som jag för längesedan tappat och försöker plocka upp. 

Det är över

Vi blev inte gravida på våra försök så nu är det över. Inga mer besök på sahlgrenska, det kapitlet är slut.
Om vi ska försöka mer så är det Carlanderska som gäller för vår del. För att maximera chanserna så tänker vi ett trepack som kostar 76 000.
Det sägs att det inte går att sätta en prislapp på ett barn, men i det här fallet blir det väldigt tydligt. Så mycket pengar för att få något som andra ser som "olyckor". Som vissa knappt behöver tänka på för att få. 

Vi har inte råd just nu. Det är den bittra sanningen. Husbygget går före allt, det är en boll i rullning som inte går att stoppa. Vi behöver ha pengarna för oförutsedda utgifter i och med bygget. Utöver det så kommer vi behöva göra saker själva när bygget är gjort, det går också före syskonförsök. 
Som jag ser det är nya ivfförsök drygt 2-3år bort. Vi är unga, vi har många år på oss att försöka med syskon. Men någonstans måste man ju se till sonen vi redan har och hur mycket pengar vi ska lägga på det. Det finns en gräns för när det inte blir försvarbart för ekonomin och det finns en gräns då man inte kan lägga all sin energi på mediciner och försök utan faktiskt får prioritera sin befintliga familj. Var den gränsen går är inte helt solklart.... 

Vad vi kommer testa är att äta lchf framöver. Det finns personer som svär över att allt kan lösas med lchf, även pcos. Så det är värt ett försök. Trots att jag inte ens är i närheten av att vara överviktig. Ligger förmodligen mitt på idealvikt närmare mot undervikt än övervikt. Men i det här läget greppar jag efter halmstrån. Funkar inte lchf kommer jag smörja med progesterall för att iallafall få en cykel och hoppas på det bästa. 

Besviken och ledsen är en underdrift. 

RD 0

Känns konstigt att vara "klara" med reproduktionsmedicin på sahlgrenska. Vi kommer inte göra fler insättningar där, det är slut nu. Inför idag hade vi två embryon i frysen, ett var godkänt och delade på sig, det andra var inte godkänt.
Nu har vi inget mer i frysen och om vi ska göra fler försök är det privat som gäller.

Nu är det bara den långa väntan kvar...