Halvvägs! v20 (19+0)

Jag förstår inte var tiden tar vägen. Trots att detta är vår första graviditet vill jag nästan pausa tiden, jag hinner ju knappt med! Men å andra sidan är jag jättetaggad på februari, finns det något häftigare än en förlossning?! 

Kroppsligt så mår jag bra, har inte kräkts på en vecka. Känner dock av fogarna lite då och då men det är inga större problem ännu. Sexlivet fungerar också, även om det kanske inte är lika ofta, men det funkar iallafall :) 

Magen växer och i förrgår var krabaten strax nedanför magen och sprattlade vilket var väldigt läskigt. Har aldrig känt av honom så högt upp förut och jag förstod nog inte hur högt upp livmodern faktiskt är. 
Mammabyxorna är en självklarhet och snart måste jag köpa riktiga tröjor. Det ser så konstigt ut när jag får ett glapp mellan tröjorna och byxorna. 
Överlag så är krabaten väldigt aktiv och ger sig tillkänna flera gånger om dagen för att slutligen göra ett riktigt gympapass på kvällarna. Om någon frågar mig hur det känns så är det verkligen som en ailen i magen! 

Jobbet går dock lite sämre. Mitt humör är i botten och jag är irriterad på folk, vilket tyvärr märks. Det har dock dels med mina hormoner att göra och dels pågrund av en annan avdelning. Min chef är helt på min sida och förstår min frustration medan chefen på den andra sidan verkar tro att felet ligger hos oss. Det återstår att se vad som händer. Tidigare har jag alltid tänkt att det spelar ingen roll i februari men det börjar bli svårare. 

Imorgon är det rul och jag längtar enormt efter att få se honom igen och titta in i hans värld! Undra vad han hittar på därinne. 

Magen har växt och ändrar lite form, men på bilderna syns det inte riktigt lika mycket. Hmm. 
Kategori:

v19 (18+1)

Det rullar på. Jag har mycket jag vill berätta men inget sug efter att skriva. Bloggen handlade ju från början om min bitterhet till världen, min kropp och vården, men nu när vi har lyckats så har även min skrivlust försvunnit. Kanske är den där bubblan folk snackar om? 

När jag fick höra att Victoria var gravid igen var min första reaktion "Nej!". Klart de får skaffa barn, men jag kände mig ännu en gång omkörd. Tills jag insåg att vi är faktiskt gravida. Vi får förmodligen vårt barn före henne, vilket känns helt galet. 

Ang rörelser så har vi en kvällsaktiv liten prick. Redan i lördags kunde mannen känna rörelser vilket var häftigt! Nu är det inte bara jag som vet att han buffar runt där inne och har det bra. 
Vi längtar båda efter rul nästa vecka och ska be dem säga könet om pingvinen vill dela med sig av sin hemlighet. 

Och jag ska ta tag i att svara på era kommentarer, ska bara hitta lusten att svara med något meningsfullt! 

Bild från 19 (18+1)
Kategori: