Framtiden

Nu har vi fått vårt efterlängtade barn, så vad för anledning finns det att uppdatera bloggen egentligen? Jag tänkte skriva ett inlägg om hur framtiden ser ut och sen får denna blogg ligga och vila tills dess att det eventuellt blir dags för syskon. 
Bloggen börjades ju för att dokumentera vår resa och nu har vi ju nått vårt mål så syftet är uppfyllt.
 
För lite mer än ett år sen fick vi reda på att jag var gravid. Jag trodde absolut inte på det och veckorna till ultraljudet kändes olidliga. Jag trodde på fullaste allvar att det var ett kosmiskt skämt, att testerna visade fel och att jag inte var gravid. Blödningarna jag hade hjälpte inte direkt heller...
 
Förlossning har fortfarande sina spår i mig. Jag har fortfarande svårt att se lyckliga föräldrar på tv, reklam för "välkommen till världen-mackan" (som jag inte fick) och annan reklam rörande förlossningar. Jag vill bara gråta. Det spelar ingen roll att jag sitter och håller om vår son, jag får tårar i ögonen.
 
Nu i efterhand så har jag funderat mycket på hur jag beter mig och varför. Varför jag har svårt att släppa in folk i hur jag mår och hur jag uppträder. Jag kan inte riktigt klargöra varför, däremot har jag kommit fram till vad jag vill ändra på.
Under förlossningen skulle jag velat haft mer fysisk kontakt med min man. Jag gick in i mig själv och han satt bredvid och klappade mig på benet när det blev värre. Jag önskar att jag kunde sagt åt honom att hålla om mig, att krama mig att säga åt mig att allt skulle bli bra. Fast å andra sidan så kanske jag hade så ont så jag bara gick på autopilot? Det är ju svårt att säga nu.
Jag ska dock försöka bli bättre på att säga vad jag känner, samtidigt är jag rädd för vad min man ska säga. Jag är rädd för att han inte ska känna igen mig och undra vad den "vanliga" frun försvann. Har ju alltid haft svårt att prata om känslor och visa vad jag känner innerst inne.
När jag fick reda på min pcos så tog det en hel helg där jag var sur och ledsen över vår situation och innerst inne var arg på min (dåvarande) sambo. Jag sa det inte åt honom, men jag var arg över att han inte tog upp elefanten i rummet, vad skulle vi göra nu? Det var innan barn var riktigt aktuellt för hans del, men helgen slutade med att jag ställde frågan rakt ut, när vill du ha barn. Drygt ett halvår senare blev det av att vi skulle börja försöka och det första jag gjorde var att boka tid för utredning.
 
I mitt huvud har en tanke om syskon växt fram. Egentligen tror jag det är mitt psyke som säger att vi ska försöka igen för vi ska ta mig tusan ha en bra förlossning. Att "tävlingsinstinkten" säger att vi ska ha en till förlossning för att få en bra upplevelse och visa att det inte behöver vara som den första. Att man faktiskt kan föda barn och känna sig lycklig utan komplikationer. 
"Nu jäklar ska vi slå den första förlossningen!!"
Men jag förstår ju att man rent logiskt inte ska känna så. Det är inte en tävling utan det handlar om att få ett till barn.
Jag leker med tanken på en till graviditet och förlossning. Men först och främst ska jag ha en röntgen för att utreda varför vår förlossning gick åt helvete, för det gjorde den. Alla klarade sig utan permanenta fysiska skador men förlossningen var verkligen en mardröm och motsatsen till hur vi önskade att det hade gått. 
Även om jag hatar tanken på kejsarsnitt rent generellt så ligger det nog på kartan nästa gång ändå. Min barnmorska har sagt att med tanke på att allt slutade med ett urakutsnitt är det nog inga problem att få ett planerat kejsarsnitt nästa gång. Tanken att få vara vaken när man hör det första skriket, att få se sitt nyfödda barn och inte må skit lockar något otroligt! Samtidigt som tanken på att klara av en vaginal förlossning och få upp sitt barn på bröstet ändå är att föredra (men jag är hemskt rädd att det ska sluta på samma sätt som tidigare). 
 
En ny graviditet och ett till barn ligger dock drygt tre år i framtiden. Vi ska lära känna vår lille pojke först och han ska kunna kommunicera med oss innan vi bestämmer oss för att utöka familjen. 
Vi har fyra embryon kvar i frysen på Sahlgrenska och i nuläget kostar en återföring drygt 12 000kr. Ett trepack IVF-försök privat kostar 60 000kr. Vad är mest värt i slutändan? Vi kommer nog iallafall göra ett försök på Sahlgrenska innan vi isåfall går vidare med riktiga IVF-försök. 
 
Här kommer en kort resumé av vår resa om någon hittat hit och vill veta mer om vår resa:
 
Jag kommer dyka in här då och då och kolla läget. Men jag hoppas att snart kunna släppa sorgen över vår förlossning och bara vara lycklig som mamma. Även om en övertrött bebis är riktigt jobbigt!
Vi älskar vår lilla busunge oavsett!

Throw back sunday

För ett år sedan ruvade jag på vårt guldägg! Det som senare skulle bli vår son. 
Galet.