En månad

Det har gått en månad sen "förlossningen" (kejsarsnittet). Ärret är inte så farligt men jag är lite öm ovanför det och det är läskigt att nerverna är kapade så man inte har så mycket känsel där. 

Vår lilla pingvin sköter sig i stort sett som han ska. Jag har upptäckt att vi inte ska rubba så mycket på de rutiner vi har och han sover faktiskt väldigt många timmar på natten! BVC säger att det är okej eftersom han är så stor och har passerat sin födelsevikt. Däremot har jag lite problem med mjölken just nu eftersom han de senaste dagarna velat äta mer än vad jag har... Men jag har börjat försöka pumpa ut det lilla som finns kvar efter amningen för att dels tömma brösten så mycket som möjligt och därmed öka produktionen och dels för att ha något att mata med på kvällen om han inte får tillräckligt. 

Jag har märkt att jag bokar in mig på väldigt mycket saker. Denna veckan till exempel är jag fullbokad! Har aldrig haft så mycket planerat som nu när jag är föräldraledig. 


Ärret efter en månad. Tejpar det fortfarande och är lite rädd för hur det kommer se ut i framtiden. Hoppas att det inte kommer vara allt för synligt. Jag sköter mina knipövningar också! 
Kategori:

Efter förlossningen

Jag sörjer lite vår förlossning. Det blev inte som jag ville och när de rullade iväg mig för snitt så förstod jag inte riktigt vad som hände. Det kan vara att jag var full med smärtstillande eller krystvärkar, men det var aldrig någon som sa ordagrant till mig "nu blir det kejsarsnitt". 

Jag får tårar i ögonen när jag ser något på tv som påminner mig om förlossningen och jag blir lite tårögd när jag skriver det här inlägget. Jag ville uppleva en förlossning där man direkt fick upp ett barn på bröstet som man kämpat med att få ut. Jag har haft förakt mot folk för jag tycker att planerat kejsarsnitt är fegisars utväg (om man inte har medicinska skäl. Mitt kejsarsnitt var dessutom inte planerat utan nödvändigt för vårt barn och förmodligen mitt liv). Men min generella inställning till snitt att det är "sämre" har nog gjort att jag känner mig som en andra klassens kvinna. 
Jag kan inte bli gravid naturligt, nu när vi blev gravida så blev det ett monsterbarn som jag inte kunde föda naturligt. Det känns verkligen som att naturen är emot mig. 

Vår lilla busunge. Jag älskar honom såklart men känner att det saknas något? Kanske hade det varit annorlunda om det varit en vanlig förlossning? Som det var nu blev jag rullad till operation och såg honom inte fören tolv timmar senare. Det känns som att vi missade något. Tänk om man fått någon annans barn? (Jag förstår ju att det är omöjligt, men vad hände egentligen de där tolv timmarna?) 
Jag hoppas att mina tankar kommer försvinna med tiden. Det kanske är så att vår barnlöshet påverkat mitt sinne mer än vad jag trott. Jag har fortfarande svårt att se att jag överhuvudtaget varit gravid. Var jag ens det? 

Överlag så har jag bara vissa minnen från förlossningen. En del av tiden har försvunnit i dimmorna från lustgasen och allt som hände. Det var nog mer traumatiskt än vad jag tror, kanske att mitt undermedvetna försöker skydda mig lite. 
En sak jag minns är dock när de rullar ut mig hur jag hör mannen med tårar säga åt mig att han älskar mig. Jag tror jag lyckades säga det till honom också. Han måste ju känt paniken som jag inte gjorde. 

En annan detalj jag minns är när jag ligger på operationsbordet och frågar om och om igen om bebisen lever och ingen svarar mig. 
På uppvaket vaknar jag och det första jag frågar efter är namnet på min man och namnet vi bestämde oss för på vår bebis och personalen tittar konstigt på mig och undrar vilka de är. Man är inte jättelogisk när man vaknar upp från narkos så jag fick vackert förklara vilka det var jag frågade efter :) 

Jag behöver mer tid att reda ut det lilla jag minns från förlossningen. 

Min ordinarie barnmorska var iallafall väldigt förvånad när jag berättade allt för henne. Hon sa att jag gått igenom tre förlossningar. En vanlig, en med sugklocka och kejsarsnitt, allt på samma gång. 

Jag hade en dröm för ett par dagar sen. Vi var på sahlgrenska och de sa att efter min förlossning så kunde jag inte få fler barn pågrund av att min livmoder var för rund. Trots att varken jag eller mannen känner oss redo att snudda vid tanken på syskon så finns frågan där. Vi har fyra embryon i frysen. Kommer vi kunna skaffa syskon och hur kommer den graviditeten bli? Kommer det bli en till monsterbebis? 
Vi är inte redo för det än på långa vägar. Men både läkare och barnmorskor har pratat om framtiden och eventuella syskon och det förankrar ju tankarna. Även om vi helst vill säga åt dem att vi inte vill prata om det just nu, vi vill ju bara njuta av vårt lilla mirakel som vi faktiskt har hos oss! Inga om, eventuellt eller i framtiden. Utan bara njuta av det vi har just nu. 

Kategori:

Första tiden

Hej alla, 
Jag vet att det varit tomt här. Men det har varit lite jobbigt. 

Vår lille prins har kommit, han kom ett par dagar efter BF. 
Förlossningen var allt annat än den jag drömt om tyvärr. Eller ja, den var så bra den kunde bli men det var inte så jag hade föreställt mig. 

Hade fruktansvärt ont, lustgas hjälpte i början. Tog eda (fast jag hade tänkt klara mig utan, men jag hade så ont). Ingen smärta alls och allt kändes bra. Fick börja krysta och det var egentligen där allt gick fel. 
Han fastnade i bäckenet på något sätt. Fullt med folk in på rummet, sugklocka samtidigt som barnmorskan tryckte mig på magen samtidigt som jag skulle krysta. Jag var ganska borta och minns inte jättemycket mer än att de ger upp med sugklocka och rusar iväg mig för urakutsnitt. 

Ut kom en monsterbebis på drygt 5kg och 59cm. Omfång på 38.5cm huvudet. Förmodligen ska jag få remiss för att röntga mitt bäcken så de kan se om jag kan föda naturligt i framtiden (om vi skulle ha den turen) eller om det blir snitt då också. 
Barnmorskan som var med under förlossningen hade aldrig varit med om en sån lång bebis under sina 25år som barnmorska. På något konstigt sätt är jag nästan stolt över hur stor han är. 

Totalt var förlossningen drygt 12 timmar. Snittet var på kvällen men jag var så påverkad att jag inte kunde träffa vårt barn fören dagen efter. Dessutom så hade vår son problem med andningen när han kom ut så det blev neo direkt. De trodde han hade en infektion och gav honom förutom antibiotika massa dropp. Kan bara tänka hur min man kände sig när de rullade iväg mig i ilfart och när han väl fick höra något så var det att jag hade förlorat massa blod och att vår son låg på neo. 

Vi låg kvar nästan en vecka på sjukhuset innan vi fick komma hem. Nu efter ett par dagar hemma börjar vi få in lite rutiner och mitt snitt känns nästan bra. Min man har ställt upp som en klippa under den här perioden och skött alla lyft och majoriteten av alla blöjor. Plus allt i hemmet! Jag kan inte uttrycka hur mycket jag älskar honom. Dessutom är han världens bästa pappa redan nu (även om jag visste att han skulle bli det) och tar hand om vår prins när jag tar en liten tupplur på dagen. 

Kanske att jag skriver en mer detaljerad berättelse i framtiden. Men just nu vill jag njuta. Jag är faktiskt någons mamma, jag trodde aldrig jag skulle få uppleva det. Att amma på nätterna känns inte ens jobbigt, det är bara tänka på vilken obeskrivlig tur vi haft som faktiskt lyckats få vårt barn tillslut. 
Kategori: