2014

Är året vi ska lyckas.

Några börjar försöka. Andra drabbas av missfall. En del börjar med IVF eller andra behandlingar.

Men vi som kämpar ska ta oss en milstolpe närmare!

Snart borta

Nu är min mens snart borta! Ska bli så skönt att inte behöva gå runt med skydd och börja ha sex igen!

Min nedräknare är snart klar. Två dagar. Imorgon åker vi hem efter julturné bland all släkt. Det har varit lite jobbigt att inte vara hemma på så lång tid men också lite skönt.

Ibland känns det dock jobbigt att vara nära släkten. Som igår när svärfar sa att han skulle ha tjugo barnbarn så han kunde täcka en vägg med fotografier. Han skojade naturligtvis, men det högg ändå lite i hjärtat. Han får vara glad om han får ett eller två barnbarn från oss... Om ens det.

Kina lättar på sina lagar på ett barn. Det betyder att det kommer finnas mindre barn att adoptera. Längre köer och fler sökanden.

Igår läste jag om en till blogg som plussat. Föreställde mig hur de reagerade. Kanske skrek av lycka, grät och bara var tillsammans, myste. Ibland dyker hemska tankar upp, jag vågar knappt erkänna dem för mig själv. "Om inte jag blir gravid ska ingen annan bli det heller." Men då fungerar det inte. Världen kretsar inte kring mig och saker kommer alltid inträffabsom jag inte kan styra över. Barn föds, äldre dör. Så är det bara. Jag menar ingen illa med mina tankar men de föds ur min frustration över vår situation. Vi har inte ens fått ett enda försök. Utan mediciner har jag ingen menscykel. I ett år har vi gått till läkare och fått prova olika behandlingar till ingen nytta. Ett år brukar de flesta bli gravida på!

Men jag lever och tar mig igenom det. Dag för dag, bit för bit. Det är bara hoppas att jag inte förlorar för stora bitar av mitt inre längs vägen. Men jag märker själv att jag är förändrad. Jag brukade vara annorlunda innan vi påbörjade detta. Men kanske att man hittar sig själv längs vägen också? Bitar man inte trodde fanns kanske passar? Jag kanske blir lite starkare, modigare och bättre. Man får se vid vägens ände.

Mardröm

Jag drömde inatt att vi var på sjukhuset för att lämna blodprov. Detta för att de skulle säga om jag fick börja med sprutor eller inte. Dock var vi tio minuter sena och då vägrade de ta provet. Sa att vi var tvungna att avbryta vårt försök. I drömmen bröt jag ihop i väntrummet bland alla andra par som väntade.

Jag förstår rent logiskt att det är klart de skulle ta provet om jag blir tio minuter sen eller sagt åt mig att komma i tid dagen därpå. De hade inte avbrutit försöket för det. Går ju på spray tills mitt prov ser bra ut. Men ändå blir jag ledsen av drömmen. Tänk om vi inte lyckas alls?

Jag förstår att chansen att lyckas på första försöket är liten. Men samtidigt så finns ju chansen där och den är inte obefintlig! Klart jag kommer bli ledsen för varje misslyckat försök.... Jag hoppas på första och sen får vi se vad som händer.
 
Min blödning är inne på slutfasen och jag ttror sprayen fungerar. Det är varmt och det är kallt på samma gång och mitt humör är inte som det brukar vara.