Försöker tänka positivt

Försöker att tänka positivt. Humöret går upp och ner. Det är september nästa vecka. Då händer en trevlig sak (dyrt, men trevligt). I oktober kommer vi resa bort över en helg och vara sociala. Sen är det nästan november. Men samtidigt finns det en liten röst i mig som säger "tror du seriöst att de kommer ge dig behandling med sprutor i november? De kan dra ut på det till februari. Om de nu inte skulle dra ut på det till i februari så kan de ändå säga att det inte är en poäng att börja med något eftersom det snart är jul. Du kommer aldrig bli gravid" Sen finns det en annan del av mig som vet att om det blir ivf, då blir det bara ett barn. Blir inte fler. Det är för dyrt. Om man mot förmodan inte skulle få massa ägg man kan frysa, då skulle det kunna bli fler. Men man ska inte hoppas och bli besviken. Bättre att vara besviken och sedan bli hoppfull. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna i denna sitsen. Trodde att jag skulle vara superfertil. Kopplade aldrig frånvaron av mens till att vara infertil. Pucko? Nu sitter jag här, Pergotime fungerar inte. Snart ett år av försök. I december har vi varit inne i "behandlingskarusellen" ett år. Hur länge orkar man? Om det blir ivf så skulle jag säkert göra äggplocket med så lite smärtstillande som möjligt. För att straffa min kropp nästan. För att den inte fungerar som den ska. Om det trots allt blir en unge så blir det utan smärtstillande. Så jag förstår och vet vad som krävs. Om de kunde föda barn på medeltiden kan vi göra det nu med. Fast, hade det varit medeltiden så hade jag väl inte levt. Hade inte fått barn. Jag är inte genetiskt "önskad". En avvikelse som inte bör avla sig för att sprida mina gener vidare. Fast, pco kanske är resultatet av 2000-talets livsstil. Det fanns nog inte så många med pco på medeltiden.

På västfronten intet nytt

Inget nytt att berätta direkt. Nästan varje kväll blir jag tjatade på om hur mycket jag jobbar. Att jag kommer gå in i väggen. Att mitt humör har förändrats, jag är inte mig själv.

Men vad ska jag göra då? Kan ju inte sluta jobba! Dessutom måste jag göra något istället för att spendera dagen med att tänka på november....

Stress

För mycket att göra på jobbet. Vill bara lägga mig ner och gråta. Ingen tid och allt ska göras men det betyder att andra viktigare saker får vänta.

Har sagt åt min chef att jag inte kan resa nästa år. Personen vet vad vi håller på med. Sa lite hoppfullt att sprutor tar man bara varannan månad så då kan man ju klämma in lite resor. Vet inte om Chefen tänkte för företagets bästa eller mitt för att vara ärlig... Jag är den enda utan barn så det är ju lätt att skicka ut mig eftersom att jag inte behöver hämta eller lämna på dagis eller något sånt. Blir ofta jag som tar skitpassen ändå när någon inte kan. Jag är för snäll.