Bitter och sur

En stor blogg här på blogg.se har förklarat hur de fick hjälp att bli gravida och få sitt lilla mirakel. De var ofrivilligt barnlösa och fick äta pergotime i väntan på ivf. Självklart förstår jag dem, situationen är jättejobbig! Behöva vända sig till läkare för något som ska vara en av de naturligaste sakerna i världen och något som är fruktansvärt privat.
De säger själva att de inte vill ha syskon just nu efter två år eftersom situationen var så jobbig, de vill bara njuta.

Jag blir nästan lite provocerad. Ja, det är jobbigt att vara ofrivilligt barnlös men jag hade gett min högra arm för att äta ett piller i fem dagar och få ägglossning! Det är så enkelt! Man har aldrig riktigt känt hur jobbig situationen är fören man genomgått en ivf i mitt tycke. Visst, en person kan känna att deras situation är lika jobbig som någon som genomgår ivf. Men det är så mycket man genomgår!

Man tar sprutor i flera dagar, går på ultraljud och hoppas det ser bra ut, kanske mår dåligt av medicinerna och känner hur allt bara är svullet i magen. Man genomgår ett äggplock och hoppas att de fick ut massa ägg och efteråt så tar man itu med smärtan man har och hoppas att man inte blir överstimulerad. Efter två dagar hoppas man de inte ringer utan att åtminstone ett litet ägg ser fint ut. Man åker tillbaka till kliniken och får ett embryo insatt som förhoppningsvis ser bra ut. Sedan går man och hoppas på att det fastnar, utvecklas och har det bra. Efter två veckor tar man ett graviditetstest för att veta resultatet.

Det är jobbigare med ivf och jag blir provocerad av personer som tyckte det var jobbigt med pergotime och som inte vill skaffa syskon för det var så jobbigt. Ja, men ni ska bara veta hur jobbigt det är med ivf! Jämför ivf med att ta fem piller!

En bekants bekant var sura över att de inte fick göra ivf utan att de var tvungna att prova pergotime först. De blev gravida med pergotime. Men personen i fråga är fortfarande sur över att de inte fick göra ivf direkt. För det är ju verkligen något man vill göra? Jag hade alltid valt pergotime före ivf om det funkat för oss, men jag fick ingen ägglossning! Vi provade bara sprutor men det gav för många ägg! Min kropp är svårstimulerad helt enkelt och vi känner båda att ivf var det bästa steget för oss.

Är det skillnad?

Jag kommer på mig själv att tänka om det är skillnad på att ha varit ofrivilligt barnlös länge eller inte.

Är det skillnad på ett par som kämpat i flera år med flertalet ivfer jämfört med ett par som kämpat ett par månader och endast prova t ex pergotime.

Är det skillnad på ett par som blir gravida efter sex år och ett par som blir gravida ett halvår efter första läkarbesöket?

Jag tycker faktiskt det är skillnad. Självklart har man känt samma smärta och förtvivlan men de som inte ens har sprungit på läkarbesök i ett år har inte riktigt känt botten av djupet. Det är faktiskt skillnad på att ha varit ofrivilligt barnlös i sex år jämfört med ett år.
Med sex års förtvivlan har man ett riktigt djup hål bakom sig och man har nog sedan länge lärt sig alla mediciner man kan få, olika metoder och olika alternativ. Säkerligen sökt information om adoption också.
Med ett års förtvivlan har man precis blivit van med att diskutera sitt sexliv med en läkare och slänga av sig kläderna för att blotta sig i en gynstol.

Skulle man ställa två par bredvid varandra där de ena har gjort ivfer och inte kunnat bli gravida på sex år och ett par som precis fått börja med pergotime så känner jag mer gemensamt med paret som kämpat längst. De andra har ju fortfarande god chans att lyckas med alla olika mediciner medan det andra paret ändå borde ha hunnit med att testa det mesta och inte riktigt vet vad de ska gå vidare med.

Det är skillnad. Fast det egentligen inte är någon skillnad för båda par är ofrivilligt barnlösa.

Drömmer mycket

Jag drömmer mycket om nätterna och vaknar toksvettig minst en gång per natt. Det kan såklart vara mitt tjocka duntäckes fel eller nässprayen. Tant röd är redan borta helt vilket är ovanligt eftersom hon brukar dröja kvar minst en vecka. Men sånt får man väl inte klaga för, haha. Igår umgicks jag med ett par vänner och det var riktigt trevligt. Jag har märkt att jag lätt drar mig undan sociala aktiviteter och helst bara vill sitta hemma men jag måste inse att det är kul att umgås med folk. Hade ångest innan vi träffades och försökte komma på ursäkter för att gå tidigt, men istället blev jag lite ledsen över hur fort tiden gick och att jag var tvungen att åka hem. När jag väl var hemma var jag på ett fantastiskt humör dessutom! Något prat om våra behandlingar eller så kom inte upp en enda gång och jag har lite svårt att bestämma mig om det var skönt att slippa prata om det eller inte. I december är det två år sedan vi började träffa läkare i vår resa att bli gravida. Utredningen och tid för vår remiss tog nästan ett år så vi har bara varit inne på sahlgrenska i drygt ett år. Två ivfer varav en ET, och den andra totalfrys. En FET efter andra ivfen också och snart en till FET innan jul. Det känns som att vi har hunnit med mycket på ett år hos sahlgrenska iallafall! Min födelsedag är förbi och vi är fortfarande barnlösa, det är nog den tanken som är värst.