Två dagar

Jag är utomlands. Okej, det är jag faktiskt inte, jag befinner mig bara på annan ort. Men det känns som om jag är utomlands! Folk här är så annorlunda och man känner sig som en turist som bara är i vägen. Men snart bär det hemåt. Under dessa dagar har jag haft otroligt svårt att sova och har överlevt dagarna med att varannan timme stoppa i mig den största sockerbomben jag kunna hitta. Som tur är så har jag fri tillgång på läsk så det blir en liter om dagen (tyvärr). Om två dagar är det dags att börja nästa behandling för FET. Känner man sig någonsin riktigt redo att öppna sitt innersta och blotta lite hopp? Glänta på dörren till ett rum där man stoppat undan alla känslor och hoppas att inte alla känslor kommer på samma gång. Nästa vecka är dessutom första gången jag ska prova på akupunktur, det ska bli spännande.

Ingen lust

Just nu känner jag inte mycket lust för någonting. Mail som jag får privat orkar jag knappt läsa fören en vecka senare. Jag orkar knappt med mina hobbys men jag gör det ändå för jag vet att jag kommer ångra mig annars. 

Allt känns bara lite motigt just nu. På jobbet är jag mest stressad och förvirrad. Som när jag hade möte med chefen och var helt ärlig om sånt jag inte höll med om. Chefen blev lite nervös och tassar runt på tå nu känns det som och fäller kommentarer som "det är saker pågång" men vill inte förklara sig ytterligare . 

Något som var lite roligt var att jag för ett tag sen blev kontaktad av en gammal chef. Någon bekant till denne frågade efter just mig för ett annat  jobb. Helt fantastiskt att bli ihågkommen efter så många år! Vad som var ännu mer fantastiskt var att min första känsla var nej. Nej, jag är inte redo att byta jobb. Jag trivs faktiskt och ser fram emot vad vi har planerat. Det är inte rätt väg för mig just nu att byta jobb. Med tanke på vad chefen har planerat så kanske jobbet blir ännu lite bättre om ett par veckor? 

Nästa vecka är det dags för Provera. Jag ser inte fram emot suprecur och sömnlöshet . . . 
Kategori:

Resurser

Jag är inte korkad. Den offentliga vården har en viss bugdet. För sin bugdet har de en viss personal och för att klara sin budget har de en strikt ram att gå efter och vill helst inte gå utanför den, för det kostar pengar. Så enkelt är det. Kortfattat så vill inte sahlgrenska göra blastocyster på vårt nästa försök. För deras rutin är att inför ett blastocystförsök så tinar de alla, man får tillbaka ett (möjligen två) embryon och resten slängs. Kan ni förstå den chocken jag fick igår? Resten slängs. Även om det är flera som är bra så tar man det man behöver och kastar resten. Så inför varje ny ivf behandling så tömmer man frysen kan man säga. Det är deras rutin och de skyller på resursbrist. Jag förstår. Men jag får ändå en klump i magen. Jag har gett mycket av mig själv för att få de där embryon, jag har tagit medicin, jag har mått dåligt, haft mycket smärta och så bara kastar man bort dem. Det är att kasta en bit av mig. En bit av oss. Så det blir inget försök med blastocyster. För då hade vårt sista FET denna omgång brunnit inne. Jag vill göra något annorlunda för uppenbarligen passar vi inte in i deras ramar. Folk blir gravida med hjälp av sahlgrenska, självklart, men inte vi. Men vi har två frysförsök kvar och ett ivf försök (med tillhörande tre frysförsök) sen kan vi söka oss privat. Idag just nu så lutar jag mot att försöka privat sen. För privata alternativ är mer villiga att prova på nya saker och ge lite mer än vårt landsting. Två veckor kvar.