När allt svänger

För ett år sen var jag tveksam till IVF. Jag visste inte om jag ville genomföra det. Om jag skulle orka rent psykiskt. Jag hade bestämt mig för om vi gjorde IVF skulle vi göra ett eller max två försök. Trodde inte jag skulle klara mig igenom tre. Började söka information om adoption. Kostnader, länder och regler.

Nu är vi här. Ett försök har passerat. Enstaka tårar har fällts men uppenbarligen är jag starkare än vad jag tror. Ibland undrar jag om jag lurar mig själv. Om jag egentligen är trasig men tomheten tar över och jag tror att jag klarar det här. Jag vet faktiskt inte. Ibland tänker jag på vad vi gör efter alla tre försök. Vad gör vi om det inte funkar? Betalar vi pengarna för fler försök eller går vi vidare med adoption? Jag lutar faktiskt åt fler försök. Trots att jag för ett år sen sa att jag aldrig ville bli en person som betalade försök efter försök till antingen ekonomin eller förhållandet spricker.

Mycket har förändrats i mitt tankesätt sen dess. Fram tills nästa försök så försöker jag leva. Det känns galet att jag lever för behandlingar. Att tomheten emellan är precis det, tomhet.
Just nu tänker jag att det snart är maj. Då är det snart juni och då får jag dels ringa och få exakta datum och vi åker utomlands. Efter vår resa är det nästan juli och då får vi börja behandlingen. Har också semester mitt upp i allt och kommer förmodligen blöda på semestern. Men det gör ju inget i det stora hela.

Självkänsla

Min självkänsla är på botten. Vi skulle ha ett möte på avdelningen och direkt tänkte jag att de skulle prata om hur mitt arbete och min prestation. Det gav mig ångest varje timme som bar fram till mötet där det visade sig att det var mer bara för att uppdatera oss vad alla gjorde.

Vi är bara ett par stycken på min avdelning. Alla utom jag är män. Yngre och äldre. Ingen av dem har barn och verkar inte vilja ha det heller. Det har blivit en grej nu att alla ska prata som om att de inte vill ha barn. "Kvinnorna på de andra avdelningarna pratar bara om barn, visst är det intressant?" så är tanken att alla ska börja skratta av ironin. Jag håller masken och skrattat med dem, men de skulle bara veta...

Snart slut

Jag hade tänkt ta en paus från bloggandet. Det blev (uppenbarligen) inte så. För här är jag igen och skriver.

Påsken är snart slut. Det har varit skönt att vara ledig flera dagar, mer än bara en helg. Jag drack bubbligt vin igår. Insåg att det var ju inte direkt speciellt att dricka vin. Fick inte tag på mitt favoritvin, så köpte vad en kollega rekommenderade. Det smakade inte så mycket, mest bara bubblor. Ju mer jag drack insåg jag varför man dricker. För man blir tom. Man känner iget. En slags tomhet och man känner sig lättad, nästan glad under tiden.
Skönt att få slut på alla äggskämt. Jag läser fortfarande massa bloggar som fortfarande kämpar eller är gravida och det var massa skämt, främst igår. Tyckte inte det var några roliga skämt direkt och kände mest bara jaha?

Jag räknar med att jag inte blöder mer imorgon. Gick vi verkligen igenom en IVF eller var det bara en dröm? Kanske en mardröm...