Bitter arg bitter
En vecka efter testdag kom en blödning. Dagen därpå en till. Därefter en till.
Gynakuten sa att det var ett hematom och att graviditeten såg normal ut. Vi andades ut och var så glada. Vi hade ju på något sätt försonas med att det var ett missfall. Så när vi "fick tillbaka" graviditeten var det fantastiskt.
Över sommaren mådde jag riktigt illa. Trots illamåendet så var jag glad för det var ett tydligt symptom. Det här skulle gå vägen.
Vecka 8 kom och kliniken öppnade äntligen efter sommaren. Men det fanns inget hjärtslag. Återbesök en vecka senare, fortfarande inget hjärtslag. Ett MA som inte kommit förbi vecka 6 troligen.
Jag var i vecka 9 när det blev dags för cytotec. Men graviditeten hade ju stannat i vecka 6 så det skulle inte vara några problem att vara hemma.
På kvällen svimmar jag av blodförlust. Det var tydligen inte normalt att blöda igenom nattbindor varje kvart. Akutskrapad, tre doser blodhämmande och fyra påsar blod. Allt tog knappt 24 timmar på sjukhus.
Jag är tom. Min livmoder är tom. Jag är arg på alla och bitter. Och ledsen. Det här skulle ju inte hända oss. Vi blev gravida, sörjde "missfallet", fick tillbaka graviditeten och sedan togs den bort igen.
Hur i helvete ska jag överleva en eventuell framtida graviditet? Det här fanns aldrig på min radar. Vi skulle ju aldrig råka ut för det här, det händer andra. Vi har redan haft så många problem så det kändes självklart att allt skulle gå bra.