Helg igen
Igår var jag glad. Nu är jag sur tills motsatsen bevisats. Det kanske är en slags varannandag humör jag kör på? Glad, sur, glad, sur.
Vet inte om jag skrivit detta men jag lunchade med en barndomsvän för ett par dagar sen. Vi är tre vänner som hängt ihop sedan mellanstadiet. Vännen jag pratade med har haft mer pojkvänner är jag kan räkna och bodde fram tills nyligen i en lägenhet. Nu flyttar Vännen hem igen "för att spara pengar" men egentligen handlar det om att barnen i den familjen är curlade till max och de längtar hem till mamma som sköter allt. Till kärnan i det hela. Vännen börjar fråga hur det går med våra behandlingar och jag förklarar lite kortfattat att nästa vecka blir det sprutor. När vi skiljs åt säger vännen "det är så konstigt att vi inte pratar om sånt här personligt. Vi är bara ytliga, du kan prata sånt här med mig". Jag svarar vänligt att det känns svårt när vi alla är på så olika nivåer i livet varpå vännenssäger "ja, vår andra kompis har väl aldrig ens kysst en kille!". Båda mina barndomsvänner frågar för de känner sig tvungna. Det är inget intresse för mig utan ett krystet "vi måste fråga, det kanske är jobbigt för henne". Dessa två vänner är så långt från att tänka på barn och familjeliv man kan komma!
Jag blir alltid så deppad när man verkligen hör på tonen att de hoppas på ett kort svar så vi kan prata om något annat...