Förlossningen

Jag behöver nog skriva ner allt. Trots att det gått två månader sen förlossningen är det mycket känslor som behöver sorteras. Ska träffa min barnmorska jag hade under graviditeten och diskutera igenom allt. 

Ett ord för att beskriva förlossningen är besvikelse. Jag är nöjd med personalen och bemötandet, kände mig trygg i att vara där. Men jag är besviken över att min ordinarie barnmorska inte tog mig på allvar när jag flera gånger påtalade att jag var rädd för storleken på vårt barn. Nu i efterhand så ångrar jag att jag var så naiv och tänkte att med hennes långa erfarenhet så vet hon allt. Jag skulle varit starkare och bett dem mäta mitt bäcken eller iallafall gjort ett till ultraljud för att se hur stor han faktiskt var! 
Så trots att jag är glad att vi alla klarade oss i slutet så blev förlossningen precis det jag inte ville. Jag var rädd för kejsarsnitt och precis så slutade det ju. Nedsövd, utmattad och förvirrad vaknade jag upp och knappt visste vad som hade hänt... 

Dag 1
Vaknade på natten, kan klockan ha varit runt 3 eller 4? Jag hade en konstig känsla men tänkte att jag vaknade för att gå på toaletten. Sätter mig upp i sängen och känner att det blir blött. Tänkte att det är fullt normalt att läcka urin i slutet av graviditeten och går på toaletten. När jag sedan kissar så inser jag mer och mer att det var nog inte kiss utan snarare vattnet som gått. 
Går tillbaka till mannen och säger att jag tror vattnet har gått. Vi ligger i sängen och funderar en stund (tror vi båda var klarvakna men försökte lura varandra att vi sov). Jag känner att det kommer ytterligare lite vätska men tänker inte mer på det. 
Mannen frågar om jag inte ska ringa förlossningen och jag känner mig förvirrad. Nä, man ringer väl bara när man har värkar tänkte jag. 
Efter lite övertalning ringer jag förlossningen som bekräftar att man ska ringa när vattnet har gått. Får en tid för kontroll på morgonen så vi somnar om. 

På kontrollen har jag inga värkar och ctg visar att allt är normalt. Barnmorska bekräftar att det förmodligen rör sig om vattenavgång och bokar in ett nytt besök dagen därpå för ytterligare koll om jag inte fått värkar innan dess. 

Vi åker hem och tar det lugnt. 
På kvällen börjar jag få värkar och när det är fyra minuter emellan ringer jag förlossningen som ber oss komma in. 
Väl där så har jag värkar men det är för tidigt. Eftersom det är sent erbjuder de oss att sova över och jag får en sovdos. 

Dag 2
Inga värkar på morgonen och vi åker hem igen. Värkarna börjar så smått komma tillbaka men de är ganska långt emellan så vi åker och handlar mat för dagen. I kassan sitter en kvinna som undrar om det inte är dags snart med tanke på min stora mage. Jag tycker det är hysteriskt roligt för där står jag och betalar mellan värkarna. 
Framåt kvällen börjar värkarna bli regelbundna igen med fyra minuter emellan och efter att pratat med förlossningen åker vi in igen. 
Får direkt komma in i ett förlossningsrum och bada. Det var skönt men det kändes som en värk inte ville sluta, utan jag hade en spänd mage ganska länge vilket var jobbigt och obehagligt. Efter ett tag inser de att allt går för långsamt men eftersom vi ändå är där och det ä pågång får vi ännu en gång sova över med sovdos. Det var ju ändå planerat med igångsättning dagen efter. 

Dag 3
Efter frukost kommer de in och undrar hur det går och om jag vill ha smärtlindring. Oh ja! In i förlossningsrum igen och prova på lustgas. Det fick väl an, men efter ett par timmar så börjar jag få hallucinationer av gasen och smärtan började bli för mycket. 
Någon gång efter lunch ber jag om eda för jag orkar inte mer med bara gas. 
Efter det så är jag helt smärtfri! Skrattar med mannen och är på bra humör. 
Framåt kvällen vill jag börja krysta men det är för tidigt. Börjar rabbla pronomen i ett annat språk för att tänka på något annat när det är som värst. 
Sen får jag börja krysta! 
Men det är nu det börjar bli jobbigt. Jag säger åt barnmorskan att det inte känns som att något händer, att det går framåt. 
Här börjar mitt minne svika mig lite. Jag minns inte när läkarna kom in. Det jag minns är att de tar fram sugklocka och försöker dra samtidigt med mina värkar. Vid ett tillfälle trodde jag huvudet var ute, men det var bara sugklockan som lossnade. De hänger på min mage, jag krystat och de drar med klockan men inget händer. 
Barnmorskan säger till mig att det här går inte, de måste göra det på det andra sättet. (Vilket sätt hinner jag tänka) 
Mannen gråter och säger att han älskar mig och jag i dimman av allt säger det tillbaka. Har fortfarande inte fattat att det blir urakutsnitt. 
De ger mig massa sprutor och springer iväg med sängen till operation. 
Det värsta med detta är att jag vid detta tillfälle frågar om och om igen hur det är med bebis men ingen pratar med mig, de är fullt upptagna med att förbereda för operationen. Till slut ligger jag bara och ber en bön om att bli sövd. 

Vaknar på uppvaket och frågar efter min man och son. Sköterskan bara tittar på mig och frågar vilka det är jag frågar efter innan jag förklarat att namnen är min man och son. Mannen kommer tillslut och förklarar att vi fått en son som ligger på neo. Han hade fått hålla honom och det var definitivt en pojk som passade med namnet vi valt. 
Han går för att låta mig sova lite mer. Efter 12 timmar med värkar var jag helt slut och sköterskorna på uppvaket var oroliga för mig och lät mig ligga kvar mer än vanligt just eftersom jag var så matt. 
Under tidig morgon får jag komma in på samma rum som mannen (stackarn, vi väckte honom när de körde in mig). 
När vi sedan vaknar efter ett par timmar kör de mig i sängen till neo för att träffa vår son! Jag tillhörde fortfarande förlossningen och han låg på neo så vi befann oss inte ens på samma våningsplan. 

Dagen efter snittet vägrar jag i stort sett lämna sängen pågrund av smärtorna. Som tur är var det samma barnmorska som varit med under förlossningen som jobbade dagen efter och hon lät mig få en vilodag efter allt som hänt. I vanliga fall ska man upp och gå efter snittet men jag var helt slut. 

Sen började dagarna på neo, men det är en annan historia och kan inte direkt klassas som en del av förlossningen. 

Tror inte jag kommer kunna ta mig igenom allt utan att gråta när jag träffat barnmorskan för återbesöket. .. 
Vi har beslutat oss för att inte köra med något preventivmedel. Vi har både manlig och kvinnlig faktor i vår infertilitet så det kommer inte bli någon naturlig graviditet. 

Innan det blir aktuellt med att använda de fyra embryon som ligger i frysen kommer jag kräva röntgen av mitt bäcken. Jag vägrar en ny graviditet utan att veta om det är något fel. Sen kommer jag kräva noggrann uppföljning under graviditeten så det inte blir en liknande förlossning. 
Om vi nu skulle ha sån tur att få uppleva ytterligare en graviditet. Det är ju långt från säkert. 
Kategori:
1 Anonym:

skriven

Det var ingen trevlig förlossning och säkert ingen normal.
Det jag inte kan förstå är varför man blir hemskickad när vattnet har gått.
Lyckligtvis så gick det bra och er lille pojke mår fint./Berith

Svar: Går vattnet så brukar förlossningen komma igång av sig självt, så då tycker de att man bara ska vänta. Riktlinjerna säger nog att man inte ska bli inlagd om man inte har några värkar. Men de har kontroller på en gång om dagen i två dagar och sen blir det igångsättning.
Lilla jag

2 Anonym:

skriven

Jag fick mitt första barn med akut snitt. När jag, sju år senare, skulle få mitt andra, var det ett krav från min sida att bli snittad. Det är ett så oerhört bekvämt sätt att föda barn på. Alla borde beredas möjligheten att välja snitt. Man förlorar ingenting genom att snittas - tvärtom. Jag var på fötter och god form MYCKET snabbare än de som fött vaginalrt

Svar: Din kommentar är så konstig så jag vet inte var jag ska börja... Bekvämt sätt att föda barn på? Förvisso att jag fick urakut men jag skulle nog vilja hävda att i mitt fall hade en vaginal förlossning förmodligen fått mig på fötterna snabbare. Jag vägrade gå ur sängen första dagen efter snittet. Jag tycker definitivt inte alla ska erbjudas snitt och tycker i ärlighetens namn att väldigt många "kräver" att få snitt just eftersom de tror det är en rättighet. Ett snitt är en av de större bukoperationerna och har sina risker, speciellt om man blir sövd. En vanlig vaginal förlossning är mer skonsamt för barnet och mamman om allt förlöper normalt.Jag blir matt bara av att tänka på kostnaderna om alla skulle erbjudas snitt för det är "bekvämt" som du säger.

Ur min synvinkel bör snitt enbart erbjudas personer där problematik kring en vaginal förlossning föreligger. Medicinsk, fysisk eller psykisk. (Tycka att snitt är bekvämt borde absolut inte räknas som en psykisk åkomma.)

Att man inte förlorar något på att snittas är fel. Barnet får inte ett naturligt förlossningsförlopp, det är ett stort kirurgiskt ingrepp på mamman och det kostar samhället massa pengar. När barn föds naturligt pressas lungorna ihop så fostervatten kläms ut, barnet får bakterier från mamman som är nyttiga och det är såhär det är tänkt att fungera enligt naturen.
Lilla jag


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: