superduperbitterfitta.blogg.se

Nu har det snart gått sju månader sen vår lille prins föddes. Vi slutade amma runt fem månader eftersom jag ändå inte hade tillräckligt med mjölk samt att han började bita och dra i mig (aj!). 

 

Det har hänt mycket sen sist och jag har mycket jag vill få ur mig, men när jag väl sätter mig ner och ska skriva så försvinner allt och jag blir helt tom.

Hur kan man uttrycka alla dessa känslor i ord? Det är nog snudd på omöjligt men jag ska göra ett försök.

 

Jag tror att jag var lite deprimerad i början efter förlossningen. Jag frågade min man flera gånger om det verkligen var vårt barn vi hade, att han inte hade blivit utbytt. Det kändes konstigt att vara mamma och eftersom jag inte fick träffa honom fören drygt tolv timmar senare så kändes det så overkligt att han var min son. Det kändes som det var ett spädbarn jag fick ta hand om, som en bortbyting jag var tvungen att ta hand om. 

I början av min ledighet så var jag iväg mycket. Redan de första veckorna åkte jag ut på äventyr och jag tror det kan ha att göra med att jag ville vara bland folk för att få tips och stöd. Vara ute bland allmänheten för att jag inte vågade tro på min förmåga som mamma och trodde nog att jag skulle sköta om honom bättre om jag hade folk omkring mig än om jag var hemma ensam. 

 

Om jag ska vara ärlig så är det mer nu jag börjar få de där varma känslorna alla pratar om att man har i början. Han kan ta sig fram på golvet, han visar vad han vill och han kan säga mamma. Bara det, han kan kommunicera att han vill ha min uppmärksamhet! Jag kanske inte är en sån dålig mamma trots allt! 

 

Om en månad ska jag iväg på röntgen för mitt bäcken. Se om det är möjligt att föda vaginalt eller inte. Datumet är inpräntat i mitt huvud och jag längtar på att få svar. Förmodligen kommer svaret bli att det är lite litet, men det går att föda om barnet inte är för stort. 

Jag vill så gärna prata syskon med mannen, men han tycker att det är år bort. Jag vill att vi sätter oss ner och konkret gör upp en plan (herregud vad tråkig jag låter), om hur vi vill att vår framtid ska se ut. Hur många år ska vi ha mellan barnen? Jag tycker två år är lagom, och det innebär att vi borde försöka nästa år. Jag är lite rädd för att ha tre år emellan eftersom treårs-trotsen skrämmer mig lite.

Vi pratat lite löst om framtiden, mannen vill till exempel inte sälja grejer såsom babyskyddet eftersom vi kan ha det till syskon. Vi har pratat om att flytta till hus och jag sitter som en galning och letar efter husmodell och tomt även om det inte är aktuellt än på ett bra tag. Men jag blir tokig på att gå hemma, jag ältar allt om och om igen. Blir nog nästan besatt av syskon och eventuellt nybygge.

 

Om ett par veckor ska jag börja jobba litegrann, jag hoppas det kommer hålla mina tankar upptagna. Dock är jag i valet och kvalet om jag ska byta jobb eller inte. Men det hör till min besatthet av framtiden, jag inser ju att jag inte kommer jobba på samma stället livet ut. Om inte annat behöver jag känna av läget lite så jag får underlag till mitt lönesamtal med chefen. 

 

Om jag bortser från det psykiska så är jag tillbaka på min startvikt sen innan graviditeten. Kroppen har dock förändrats, men jag orkar inte ta tag i det nu. Jag vill byta klädstil och bli mer "vuxen och elegant" men blir trött bara jag ser en klädbutik. Min putmage stör mig också.... Men jag jobbar på allt, vi tränar en gång i veckan och ska utöka detta när jag börjar jobba igen.