Vad hände egentligen?

Vad hände egentligen? När gick jag från att vara lycklig till att bara leva? När började jag bli tom och mekanisk? När insåg jag att jag inte längre känner glädje som förälder? 

Frågorna är många och svaren är få. Psykologen verkar tro att det är en förlossningsdepression, jag tror detsamma. 
Min man likaså. 

Det hann gå nästan ett år innan jag erkände det för mig själv. Första gången jag uttalade det högt var det inte ens till min man utan till en kollega. 
Jag känner inte glädje, inte sorg utan tomhet. Det bor ett barn hemma hos oss. Jag längtar inte hem på kvällarna efter jobbet men jag drar mig inte heller för att åka hem. 
Det bara är som det är. Det bor ett barn där. 

Min man och vår son har ett fint förhållande. Någonstans tror jag att vår son älskar mig också, men jag har svårt att känna något. Jag kan skratta och leka, men när jag sjunker ner och verkligen känner efter skulle det kunna vara vilken gullig unge som helst. Skulle kunna vara barnvakt och närsomhelst kommer dennes förälder och avbryter vår lek. 

Jag vet att det är vår son, jag förstår det rent logiskt. Jag vet det. Men mina känslor saknas. 
Planen framöver är att träffa psykologen en gång i veckan och gå på en särskild föräldrarkurs. Sen hur utfallet blir, det återstår att se. 

Jag längtar efter ett syskon. Men jag vet att det inte kommer lösa något. Det är min hjärna som tror att om vi får en vanlig förlossning så kommer känslorna komma. Jag skjuter undan dessa tankar, det finns inte på kartan att försöka skaffa ett syskon när jag mår som jag mår. 

Men ibland, om så för en sekund, så kan jag känna lycka när sonen för en gångs skull kan tänka sig mysa lite. En liten liten stund. 

Att vara barnfri och dricka en kopp te ute på stan får mig verkligen att tänka klarare. Jag ska ta mig igenom det här, om inte för min skull så för min son. För rent logiskt är han mitt allt. 


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: