Vabbuari
Snart har ett halvår gått från vårt sista syskonförsök.
Livmodern ekar fortfarande tom och det senaste har jag haft svårt att hålla motivationen med lchf uppe. Innan årsskiftet var jag duktig och höll dieten. Fick faktiskt mens vid några tillfällen och misstänker ägglossning!
Men samtidigt så känns det hopplöst. Kanske ska nöja mig med ett barn? Trots att vi bygger ett gigantiskt hus med fler rum än vad vi vet vad vi ska göra med. Nä, jag kan inte nöja mig. Jag försöker visualisera att det blir bättre med pcos. Att om ett par år kanske kroppen börjar fatta galoppen och att fram tills dess får vi försöka njuta.
Njuta av att bara vara den lilla familjen. Bygga klart vårt hus och bo in oss. Åka på semester någonstans och bara ro om varandra.
Huset är klart i september och det kommer bli en stor förändring för oss alla. Att flytta ut i skogen och försöka bygga ett liv där. Nära vatten och nära naturen. Jag dagdrömmer ofta om hur det kommer vara men har svårt att förstå att vi verkligen kommer flytta ut dit. Jag hoppas få tillbaka ytterligare en liten gnista sprakande glädje som jag för längesedan tappat och försöker plocka upp.