Svårt att prata om
Jag vill inte skämta bort det, men det är svårt att släppa skyddet jag haft i alla år. Att när någon pratar barn med mig bli helt ointresserad och skoja bort det. Folk måste ju tro att vårt lilla mirakel är oplanerad... För jag verkar ju knappt vilja ha barn. Eller så kanske det var min man som övertalade mig.
Igår kom babyskyddet. Det står i det tilltänkta barnrummet nu. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta? För känslan är fortfarande att det inte kommer vara vårt. Vi kommer inte använda det där babyskyddet. Barnvagnen som kommer imorgon är inte heller till oss. Det är någon annans. Den bara står här. För det blir inget barn i februari.
Mannen är så duktig och styr upp allt som ska göras. Som nu när vi snart köpt ny bil. Vi ska köpa tapeter till barnrummet. Vi ska göra om en del här hemma så vi får mer förvaring. Jag mest hänger på. Håller med. Men orkar inte driva någonting. För jag kan inte tro på att vi blir föräldrar nästa år.
När sjunker det in?
skriven
Vännen, det kommer. Ingen press. Nästan alla som åker hem från BB har känslan av att personalen vilken sekund som helst ska komma springande efter och säga "Men det där är inte ert, lämna genast tillbaka det!". Men ingen kommer, och det lilla knytet är plötsligt under ens vingar. Sen går det långsamt upp för en att barnet är helt beroende av sina föräldrars omsorg och även det kan kännas överväldigande och ovant. Nu med en niomånaders känner jag mig som en mamma, jag är Ls mamma, den enda hon har.