v34 (33+1)
Jag vet inte varför det blir som det blir, jag bara känner inte för att skriva längre för jag identifierar mig inte riktigt med personen som en gång startade denna bloggen. Som jag skrev i mitt förra inlägg "åren som gått" så har jag som person vuxit under den här tiden vilket andra okså påpekat för mig.
Tidigare var jag hetsig och även om jag var myndig så lutade nog mitt humör och beteende mot en tonårings. Om något gick snett så var det fel på hela världen och jag kunde bli ganska arg och det var ju aldrig mig det var fel på...
Nu har jag mognat till och hur konstigt det än låter så hade jag inte velat ha denna resan ogjord, för jag tror att den bidragit mycket till mina framsteg. Tyvärr har den också bidragit till att jag dragit mig undan personer som jag tidigare umgåtts mycket med. Det är mitt egna fel och jag vet att jag borde ta upp kontakten igen, men jag orkar inte riktigt. Personer som jag inte längre har något gemensamt med och personer som jag har saker gemensamt med men som jag inser inte passar mig längre.
Mina barndomsvänner har glidit mer ifrån mig eftersom de inte alls förstår min längtan efter barn.
En mer nyfunnen vän som jag tidigare skrivit om som gått igenom IVF och numera har två barn beter sig som en tonåring. Det var kul att ha en person som var på min nivå tidigare, men jag har tröttnat på hennes syn på världen med att alla andra felar, det är aldrig något hon gjort fel. Dessutom lämnar hennes uppfostran av sina barn lite att önska... (Men samtidigt kanske man inte kan säga något om det tills man är i den situationen själv?)
I vilket fall så ska jag försöka hitta nya mammor (shit!) i närområdet under våren för att knyta nya band. Igår fick vi information från kyrkan om vad som händer och de har två olika barnaktiviteter som vi tror kan passa oss! Inte för att vi är direkt religiösa, men vi ska döpa vårt barn och om inte annat så är det trevligt att komma ut och inte sitta låst hemma eftersom man inte känner några andra föräldrar.
Vad som hänt sen sist är att vi har hunnit med en profylaxkurs och ett besök hos barnmorskan igen. Profylaxen var nog välbehövligt, för vi fick prata igenom förlossningen ordentligt, vilket jag nog inte riktigt vågat tidigare. Det kändes på något sätt jobbigt men samtidigt var det nyttigt. Vi kom fram till att mannen ska försöka hålla mitt humör uppe och jag ska vara öppen med hur jag känner kring smärta. Han vill inte vara med om att jag "låser" mig vilket jag har en tendens att göra när jag har ont. Han vill att jag är öppen och kommunicerar med honom hela vägen, vilket förstås är det som jag vill också! Men det är svårt att komma ur gamla vanor. När jag får ont eller blir arg så blir jag tyst och mannen tycker det är jobbigt att inte veta vad som är fel.
Vi pratade om vad som var "drömmen" på förlossningen och för mig del hade det varit om vi gjorde det till en rolig avslappnad händelse. Jag föreställer mig en dålig komedifilm, godis och läsk (jag vet att det är otroligt naivt), men det hade fått mig att slappna av och känna trygghet.
Hos barnmorskan var allt bra precis som vanligt. Förmodligen har han vänt sig med huvudet neråt, men det kan ju likagärna ändra sig eftersom det är ganska tidigt. Först nästa gång ska hon känna efter ordentligt, men hon kunde inte stå emot att kolla lite snabbt.
I övrigt så går tiden. Sjukskriven på 50% och det känns som jag inte hinner med något på jobbet. Drygt en månad till ska jag jobba och jag börjar inse att jag kommer inte hinna klart med mina projekt, och det är något som de bara får ta. Det är inte mitt problem, det är deras problem. Min chef har nog lite ångest över att jag snart försvinner och försöker lite undvika ämnet. Det känns som att han tycker det är lite jobbigt att prata om att jag bara jobbar halvtid och fråga något om graviditeten. Men det är nästan lite roligt tycker jag, haha.
Andra på jobbet har inga som helst problem med att fråga mig kring hur jag tänker kring ditten och datten och ställer gärna personliga frågor som jag helst undviker. Man får låta dem hållas helt enkelt.