Efter förlossningen
Jag får tårar i ögonen när jag ser något på tv som påminner mig om förlossningen och jag blir lite tårögd när jag skriver det här inlägget. Jag ville uppleva en förlossning där man direkt fick upp ett barn på bröstet som man kämpat med att få ut. Jag har haft förakt mot folk för jag tycker att planerat kejsarsnitt är fegisars utväg (om man inte har medicinska skäl. Mitt kejsarsnitt var dessutom inte planerat utan nödvändigt för vårt barn och förmodligen mitt liv). Men min generella inställning till snitt att det är "sämre" har nog gjort att jag känner mig som en andra klassens kvinna.
Jag kan inte bli gravid naturligt, nu när vi blev gravida så blev det ett monsterbarn som jag inte kunde föda naturligt. Det känns verkligen som att naturen är emot mig.
Vår lilla busunge. Jag älskar honom såklart men känner att det saknas något? Kanske hade det varit annorlunda om det varit en vanlig förlossning? Som det var nu blev jag rullad till operation och såg honom inte fören tolv timmar senare. Det känns som att vi missade något. Tänk om man fått någon annans barn? (Jag förstår ju att det är omöjligt, men vad hände egentligen de där tolv timmarna?)
Jag hoppas att mina tankar kommer försvinna med tiden. Det kanske är så att vår barnlöshet påverkat mitt sinne mer än vad jag trott. Jag har fortfarande svårt att se att jag överhuvudtaget varit gravid. Var jag ens det?
Överlag så har jag bara vissa minnen från förlossningen. En del av tiden har försvunnit i dimmorna från lustgasen och allt som hände. Det var nog mer traumatiskt än vad jag tror, kanske att mitt undermedvetna försöker skydda mig lite.
En sak jag minns är dock när de rullar ut mig hur jag hör mannen med tårar säga åt mig att han älskar mig. Jag tror jag lyckades säga det till honom också. Han måste ju känt paniken som jag inte gjorde.
En annan detalj jag minns är när jag ligger på operationsbordet och frågar om och om igen om bebisen lever och ingen svarar mig.
På uppvaket vaknar jag och det första jag frågar efter är namnet på min man och namnet vi bestämde oss för på vår bebis och personalen tittar konstigt på mig och undrar vilka de är. Man är inte jättelogisk när man vaknar upp från narkos så jag fick vackert förklara vilka det var jag frågade efter :)
Jag behöver mer tid att reda ut det lilla jag minns från förlossningen.
Min ordinarie barnmorska var iallafall väldigt förvånad när jag berättade allt för henne. Hon sa att jag gått igenom tre förlossningar. En vanlig, en med sugklocka och kejsarsnitt, allt på samma gång.
Jag hade en dröm för ett par dagar sen. Vi var på sahlgrenska och de sa att efter min förlossning så kunde jag inte få fler barn pågrund av att min livmoder var för rund. Trots att varken jag eller mannen känner oss redo att snudda vid tanken på syskon så finns frågan där. Vi har fyra embryon i frysen. Kommer vi kunna skaffa syskon och hur kommer den graviditeten bli? Kommer det bli en till monsterbebis?
Vi är inte redo för det än på långa vägar. Men både läkare och barnmorskor har pratat om framtiden och eventuella syskon och det förankrar ju tankarna. Även om vi helst vill säga åt dem att vi inte vill prata om det just nu, vi vill ju bara njuta av vårt lilla mirakel som vi faktiskt har hos oss! Inga om, eventuellt eller i framtiden. Utan bara njuta av det vi har just nu.
skriven
Tänk inte tillbaka på det som hänt utan njut av att det gått så bra.
Ni kommer att ha fullt upp med den lille pojken lång tid framöver och det är sååå roligt.