superduperbitterfitta.blogg.se

Jag vet att det varit tomt här. Men det har varit lite jobbigt. 

Vår lille prins har kommit, han kom ett par dagar efter BF. 

Förlossningen var allt annat än den jag drömt om tyvärr. Eller ja, den var så bra den kunde bli men det var inte så jag hade föreställt mig. 

Hade fruktansvärt ont, lustgas hjälpte i början. Tog eda (fast jag hade tänkt klara mig utan, men jag hade så ont). Ingen smärta alls och allt kändes bra. Fick börja krysta och det var egentligen där allt gick fel. 

Han fastnade i bäckenet på något sätt. Fullt med folk in på rummet, sugklocka samtidigt som barnmorskan tryckte mig på magen samtidigt som jag skulle krysta. Jag var ganska borta och minns inte jättemycket mer än att de ger upp med sugklocka och rusar iväg mig för urakutsnitt. 

Ut kom en monsterbebis på drygt 5kg och 59cm. Omfång på 38.5cm huvudet. Förmodligen ska jag få remiss för att röntga mitt bäcken så de kan se om jag kan föda naturligt i framtiden (om vi skulle ha den turen) eller om det blir snitt då också. 

Barnmorskan som var med under förlossningen hade aldrig varit med om en sån lång bebis under sina 25år som barnmorska. På något konstigt sätt är jag nästan stolt över hur stor han är. 

Totalt var förlossningen drygt 12 timmar. Snittet var på kvällen men jag var så påverkad att jag inte kunde träffa vårt barn fören dagen efter. Dessutom så hade vår son problem med andningen när han kom ut så det blev neo direkt. De trodde han hade en infektion och gav honom förutom antibiotika massa dropp. Kan bara tänka hur min man kände sig när de rullade iväg mig i ilfart och när han väl fick höra något så var det att jag hade förlorat massa blod och att vår son låg på neo. 

Vi låg kvar nästan en vecka på sjukhuset innan vi fick komma hem. Nu efter ett par dagar hemma börjar vi få in lite rutiner och mitt snitt känns nästan bra. Min man har ställt upp som en klippa under den här perioden och skött alla lyft och majoriteten av alla blöjor. Plus allt i hemmet! Jag kan inte uttrycka hur mycket jag älskar honom. Dessutom är han världens bästa pappa redan nu (även om jag visste att han skulle bli det) och tar hand om vår prins när jag tar en liten tupplur på dagen. 

Kanske att jag skriver en mer detaljerad berättelse i framtiden. Men just nu vill jag njuta. Jag är faktiskt någons mamma, jag trodde aldrig jag skulle få uppleva det. Att amma på nätterna känns inte ens jobbigt, det är bara tänka på vilken obeskrivlig tur vi haft som faktiskt lyckats få vårt barn tillslut.