Vilken soppa
Jag trodde jag hade kommit över kejsarsnittet. Att jag var ledsen över vår förlossning men insett att ett kejsarsnitt är det bästa i framtiden för oss.
Tills jag fick resultatet från min bäckenröntgen. Jag har inte ett för litet bäcken. Eller snarare, "finns inga tecken på bäckenträngsel." Jag har normala mått.
Detta har satt tvivel i mig återigen. Enligt läkaren kan jag ha en normal förlossning, iallafall på papper. Jag har gråtit, drömt och sörjt över möjligheten att aldrig få detta och även kommit över det. Men nu finns det en liten chans, rent teoretiskt, att jag kan genomgå en vaginal förlossning.
Och jag velar. Vill jag ha snitt eller vill jag ha en vaginal förlossning? Känna mig som en urkvinna eller komma ur förlossningen utan några bekymmer? Utsätta mig, framtida eventuella barn samt min man för fysisk och psykisk skada eller sörja en vaginal förlossning och välja riskerna med snitt?
Jag trodde verkligen jag hade bestämt mig. Fönstret för en vaginal förlossning låter jag stå lite öppet tillsvidare. Orkar inte med tanken på syskon just nu, det är för mycket praktiskt som måste fixas då.
Det är himla skönt att han inte sover hela nätter, för när jag går upp för att ge honom nappen så är tanken på syskon långt borta. På något sätt är det betryggande.