Det sa klick
Efter en upplevelserik helg kunde jag inte sova igår. Jag låg och lät tankarna flyta iväg. Helt plötsligt klickar det, psykiskt. Varför ska jag riskera min och ett framtida barns hälsa genom en tuff förlossning? Jag vill absolut inte upprepa min första förlossning.
Det finns bara ett sätt att ha kontroll, och det är genom ett planerat kejsarsnitt.
Varför ska jag känna mig som en "andraklassenskvinna" för det? Jag kan inte bli gravid naturligt, men med lite hjälp kan jag det. Jag kan förmodligen inte föda barn naturligt, men med lite hjälp kan jag iallafall föda.
Det spelar ingen roll hur, huvudsaken är att jag kan!
Jag skiter i vad de kommer fram till efter röntgen (har ännu inte fått resultatet), jag ska ha ett planerat kejsarsnitt. För min, min man, men son och ett förhoppningsvis framtida syskons skull.
Något som är ironiskt är hur jag tidigare tyckt att det är löjligt hur personer "tvingar" tills sig snitt. Det tycker jag i teorin fortfarande, men det gäller de som väntar första barnet och som inte har något konkret att gå på. Men jag har blivit snällare i denna frågan faktiskt.
Men ja, det är lite skrämmande att ett urakutsnitt har skrämt mig till att vilja ha ett planerat nästa gång. Dubbelmoral?
Grattis till er som kan bli gravida och föda naturligt. Jag kan inte det, men jag är precis lika mycket värd som alla andra!