Snart dags

Nästa vecka är det dags. Första besöket för syskonförsök. Jag är rädd. Alla mediciner, alla känslor och allt som är okänt. Kasta sig ut i en process där man känner till stegen men inte vad som händer efteråt. Inte kunna styra över något av stegen, utan bara följa instruktioner och hoppas på det bästa.

Nu vet jag vad jag har risk att missa om vi inte lyckas. Tänk om jag aldrig mer får uppleva spädbarnstiden? 
Det är bara försöka fortsätta på som vanligt i livet. Inget stannar bara för vi gör det här igen, allt snurrar på som vanligt. 


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: