Lördag
När jag satt på sahlgrenska häromdagen för ultraljud så såg jag några par som satt och viskade. Tänkte direkt att det är några som inte varit inne i processen sålänge, de har inte blivit så hårdhudade att de pratade om vad de skulle ha till middag för att de visste vad som väntade.
Jag har redan räknat ut beräknat datum baserat på insättningen. Vet inte varför, svårt att hejda mig.
Usch. Det är med skräckblandad förtjusning jag tänker på framtiden. Om vi lyckas eller inte.
Det blir inte direkt bättre av att vi har besök av släktingar över helgen och inte berättat vad vi ska göra mer än ett ärende. Nyfikna är dem, men de frågar inte mer. Än.