superduperbitterfitta.blogg.se

Första inlägget i denna bloggen skrevs i Juli 2013. Vi hade precis testat Pergotime i tre omgångar och ingen ägglossning hade skett varken på enkel, dubbel eller trippelkur. Jag var mest arg på livet och alla runt omkring som verkade föröka sig som kaniner. 

Nu i efterhand när jag läser inlägget så tycker jag att det är lite tonårsrevolt över det hela, jag har växt ganska mycket som person sedan vi påbörjade projektet "skaffa barn".

 

 

November 2013 fick vi komma på första besöket till Sahlgrenska. Jag var ganska naiv och trodde allt skulle lösa sig fort och lätt. Vi fick dock veta att mannens senaste spermaprov var ganska dåligt och vi fick rekomendationen att gå på IVF med en gång utan att prova enbart sprutorna. Chockade stammade vi fram att vi var inte där ännu, vi ville ge sprutorna en chans och en plan lades upp för det.

 

 

Dagen efter besöket blev jag uppsagd och jag såg hur alla planer för framtiden gick i spillror. Hur skulle vi ha råd med barn om jag inte hade ett jobb? Min man var dock världens bästa och ville absolut inte avbryta våra planer, vi skulle fortsätta som planerat!

 

 

I Januari 2014 fick vi avbryta vårt första sprutförsök eftersom jag svarat för bra på behandlingen. Det var inte ett ägg som ville växa utan många fler. Det kändes helt värdelöst att för första gången ha svarat för bra på behandlingen och att faktiskt vara så nära att få försöka bli gravid men inte få försöka.

 

 

I mars blev det vårt första IVF-försök. Jag trodde verkligen att vi skulle lyckas. Men när vi väl misslyckats var jag ändå hoppfull och tänkte att alla kan inte lyckas på första försöket. Det var bara otur att vi inte gjort det och att nästa skulle säkert lyckas! Tyvärr fick vi ju inget till frysen, men jag såg verkligen fram emot nästa IVF!

 

 

I september var det dags för vårt andra ivf-försök! Det blev dock inte alls som vi hade tänkt... Jag var väldigt besviken över att inte få någon återföring pga överstimulering. På något sätt kändes det som ett nederlag med totalfrys, men nu i efterhand så vet jag ju att det var tänkt så. Att det var här vårt barn faktiskt skapades.

 

 

Jag var väldigt förväntansfull inför första FET. Nu var det väl vår tur? Jag var ganska positiv och trodde definitivt att det skulle lyckas! Tyvärr blev det inte så. Jag hade problem att visa mina känslor samtidigt som mannen försökte vänta in mig och ville att jag skulle ta upp ämnet först. 

 

 

FET nr 2 inträffade direkt efter första vilket vi i efterhand nästan ångrar. Jag ville försöka igen så fort som möjligt men samtidigt var inte tiden rätt och mitt sinneslag var inte heller rätt. Allt gick för fort helt enkelt och jag hade inte riktigt sörjt klart vårt första FET. Just då kändes allt rätt, men hur smart var det egentligen att ruva över jul?

 

 

 Efter vårt minus den 30 Januari så bestämde vi oss för att inte försöka mer under 2016. Vi skulle ta en paus och bara koncentrera oss på oss. Ingen behandling, hormoner och nederlag utan bara leva för oss själva. 

Det gick bra ett tag, vi bestämde oss för att gifta oss och försökte sikta in oss på det. Tanken på ett nytt försök smög sig dock på och jag kunde inte släppa det. Jag ville försöka igen.

Vi bestämde oss att göra ett till försök innan sommarstängningen. Tillräckligt nära bröllopet för att inte synas och tillräckligt långt ifrån för att inte blöda under bröllopet. 

Jag bokade också tid hos en akupunktör för att prova på det eftersom Sahlgrenska inte ville göra någon ändring på medicinerna utan de hävdade bestämt att vi bara haft otur. 

Jobbmässigt var detta också en av de värsta perioderna eftersom jag var väldigt stressad över ett projekt som antingen skulle vara toppen eller botten. Fick jobba övertid och kunde inte sluta stressa och kvinnan som gjorde akupunkturen var lite orolig och menade att jag skulle ta det lite lugnt och definitivt inte viga en hel helg innan FET åt att jobba, men det var ju bara jobba på. 

 

 

Och nu är vi här! Snart Januari och i Februari kommer vår lille prins. Vilken resa det har varit!